fredag 17 februari 2017

Fattigdomen bryr sig inte

(Av bc petrakos)
*
En kvinna som ser ut precis som Katherine Hepburn står i regnet. Hon är insvept i sovsäckar, filtar och plastpresenning. Hennes fina ansiktsdrag sticker fram under lagren.
Bara hennes ansikte - solbränt och perfekt, med ett uttryck så likt den gamla filmdrottningen att det är anmärkningsvärt . Hon är kall och våt och naturligt vacker. Men fattigdomen bryr sig egentligen inte om skönhet, även fattigdomen är ett lotteri, tärningen rullar innan du går in i det här livet och vem som helst kan bli insvept i plastpresenning vid sidan av vägen.
*
(”Poverty Does Not Care”, ©2017 bc petrakos, Los Angeles. Översättning: Dennis Renfors)

fredag 10 februari 2017

Pariserhjulet (Av Arminé Iknadossian)

*
(The Ferris Wheel)

Vi turas alla om med det trasiga pariserhjulet,
hoppas bortom allt hopp att kablarna inte släpper,
att bygget fortfarande håller, varje skruv
och tapp är oljad och åtdragen, och klara.
Färdiga nu, det tippar mot solen,
dess många tänder svänger sig fram i siluett
mot den tomma himlen. Det jämrar sig. Det skramlar på sina gångjärn.
En röd, vit och blå axel av fälgar och ekrar,
en hydraulisk konstruktion designad av en jättebebis
som gillade att rita cirklar och streck.
Och människor. Mellan stål lött mot stål,
bästa vänner, nygifta, fäder och söner
sitter med rusande hjärtan, låren spjärnande
mot kvällskylan, skuldra vid skuldra,
arm i arm, sjunkande och stigande framåt natten,
hoppas bortom allt hopp om att de ska nå marken
till slut, att kicken att dras mot himlen
inte ska sluta med en brusten vajer, en rostig bult eller spik,
mänskliga faktorn eller otur. Så de skrattar för att
de är berusade av kärlek, för att tyngdkraften kittlar deras mellangärden,
för att andra skrattar och någon skriker,
och för att det är vad människor gör när de är rädda.
*
”The Ferris Wheel” ©Arminé Iknadossian 2017. Översättning: Dennis Renfors

Hopp (av Arminé Iknadossian)

*
(Hope)

Jag hoppas dina döttrar blir poeter
som du en gång ville bli
där i Harlem där du gick till lektionerna
och rökte cigaretter på trappan till ett sandstenshus.
Precis som sanningen föll du till marken och kraschade.
Du lämnar andra att svälta och skriver fortfarande
om första gången du kysste din fru,
och allehanda människoliknande egenskaper.

Jag älskade din baryton, Barry.
Jag älskade dina långa, smala fingrar och din gängliga gestalt
när du stöddigt slängde med dina basket-armar
och stoltserade på väg fram till podiet för att säga,
han är död. Vi fick honom. Terroristen är död.
Och vi andades ut. Och du lämnade
scenen som om du var på hjul, som en svävande
ande av allt som är gott och rätt i världen.

Jag hoppas att dina döttrar känner till sanningen.
Jag hoppas att de tvättar sina stiliga frisyrer i den.
Jag hoppas att de läser Du Bois och Frederick Douglass,
för det har du säkert rekommenderat.
Jag hoppas att de inte smakar det bruna vattnet
som deras jämnåriga måste dricka ur kranen
det är bara att förkunna, Låt dem dricka vatten på flaska!
Igen.

Jag hoppas att ni gottgör de tusentals döda
innan ni får en vilsam sömn i er trygga säng.
Jag hoppas, Mr. President, att er kärlek till landet
inte väger tyngre än er kärlek till empati
under er Hawaii-skymning de kommande åren.
Jag hoppas att ni stoppar om er riktigt ordentligt varje kväll,
när ni undrar
om er mor
fortfarande är stolt över sin enda son.
*
“Hope” ©Arminé Iknadossian 2017. Översättning: Dennis Renfors
Arminé Iknadossian bor i Pasadena, Kalifornien.

onsdag 8 februari 2017

En kyss att ha kvar

*
Jag ser slott i dina ögon
hör i din röst en liten by
som trängs runt om ett gammalt torg
där kvinnor sitter på pallar
bredvid högar av frukt i salustånd äldre
än deras mormödrar

de talar om gamla tider
när de dansade
med fräcka unga män på jakt efter kjoltyg
som fladdrade som band i vinden

ljudet av en speldosa
låser upp hemligheten bakom ditt leende
min hands beröring drar dig närmare
i ditt öra lägger jag en viskning
och i handen
en kyss att ha kvar.

*
Översättning: Dennis Renfors
“A Kiss to Hold” ©2016 Chris Vannoy, San Diego
Från hans diktsamling “TheRest Of It”, utgiven på Baxter Daniels Ink Press/International Word Bank.

söndag 5 februari 2017

Kansas 1932 (Av Chris Vannoy)

* 
Den gamle mannen tog av sig sin slitna hatt
Och torkade sin rynkiga panna
Med skjortärmen
Han såg på den karga marken

Hans grödor, inte längre gröna,
Såg ut som skelett
Mot den solbakade jorden
Han sträckte ut handen,
Tog en ofruktsam stjälk
Och smulade den i handen

Han tog sedan en handfull jord
Från marken och luktade på den
Det luktade torrt, utan liv
Han hade sett dåliga år,
Men inget så dåligt som det här

När han gick tillbaka till huset
Såg han sitt barnbarn
I dörröppningen
Barnets hud stramade hårt
Över kindbenen
Och hans ögon frågade
När kommer det att finnas mat, farfar?
Jag är hungrig

Den gamle visste vad
Barnet frågade när han såg
På magen
Uppsvälld av hunger

Han satte sig vid barnet
Lade sin förtorkade, beniga hand
På dess lilla huvud och sa
"Kom hit"

Han ledde honom över
Den torftiga marken till en liten
Bortglömd plats där en strand
Sträckt sig längs en förr så mäktig flod

Sitt ner och lyssna
Sade han med en röst
Som vissnat av ålder
Lyssna på vad jag säger
Han såg över
Den tunna gränsen av gräs
Som kantade vattnet som nu stod
I stagnerade pölar
Längs det glömda
Loppet där floden runnit
Över karga marken bort mot horisonten

När han samlat ihop
Allt han hade att säga
Såg han in i sitt barnbarns ögon

Minns du när din mamma dog
Hur vi bad
När vi sänkte ner henne i marken?
Ja, farfar, sade barnet
Medan tårar kom i hans ögon,
Jag minns
Och när din far dog,
Minns du det?
Ja, sade barnet
Medan en tår drog en strimma
I dammet som täckte huden
På hans kind

Farfadern drog barnet
Tätt intill sig
Och kände honom jämra sig
Nå, vet du vart de tog vägen?
Till himlen för att vänta på mig och dig


Solen stod vid horisonten
Som hade den fastnat -
Och sjönk sedan snabbt
Mörkret spred sig över landet
Och allt blev tyst

Den gamle kände den livlösa
Pojken i famnen
Hans ögon fylldes med tårar
Och han gungade honom fram och tillbaka

Med den orörliga varelsen i sina armar
Gick han sakta tillbaka till huset

Tårarna strömmade fritt nu
Nedför hans rynkiga, beniga kinder
In i hans tandlösa mun
När han lade ner barnet
På den dammiga marken

Han sjöng en gammal psalm
Medan han grävde graven
Åt den lilla kroppen

O Herre, bad han när han sänkte
Ner barnet i den grunda graven
Ta denna unga pojke
In i oändlighetens eviga armar
Må han vara lycklig där hos dig

Han böjde sig fram
Och kysste sitt barnbarn
På kinden, tog sedan upp
Spaden igen, lade jord över honom

När han släpade sin livströtta kropp
Mot verandan
Och såg mot öster
Såg han solen stiga
Blundade sedan och sov
*
Översättning: Dennis Renfors
“Kansas 1932” ©2016 Chris Vannoy, San Diego
Från hans diktsamling ”The Rest Of It”, utgiven på Baxter Daniels Ink Press/International Word Bank. 
Boken säljs på Amazon: The Rest Of It 
Där säljs också hans diktbok ”A Strange Summer”. 
Chris Vannoy ska besöka Sverige för diktframträdanden under andra halvan av mars 2017.