måndag 12 december 2016

Bloggare om Dennis

"Ibland är han fenomenal, den där märkliga karln. Igår var han det. Härligt att han får åka till SM!"
Bloggare Saga efter Sthlm Norra Slam 1 april 2010.

torsdag 8 december 2016

Räddaren (Catcher) av Chris Vannoy

*
Han såg ur skuggorna
(r ä d d a r e n),

hans själ talade till honom
((("räddaren",)))

ordet kom från hans läppar när han
fingrade kallt blått stål
justerade tyngdpunkten
en smula i handen
lät pekfingret sluta sig
runt avtryckaren


En bil stannade sex meter från honom
fadern till en femårig pojke
gnolade en gammal melodi
hans fru frågade
vad de skulle göra i morgon

han sa till henne
att de skulle prata om det
när de kommit in
sedan sköt han upp dörren

Mannen från skuggan frågade

"Är du John Lennon?"


"Är du John Lennon?"


Översättning: Dennis Renfors
”Catcher” ©Chris Vannoy, San Diego 2014. Från hans diktsamling ”A Strange Summer”, utgiven på Baxter Daniels Ink Press/International Word Bank. Boken säljs på Amazon: https://www.amazon.com/Strange-Summer-Chris-Vannoy/dp/1500170232
Där säljs också hans diktbok ”The Rest Of It”.
Chris Vannoy planerar att besöka Sverige för diktframträdanden i mars 2017.

fredag 21 oktober 2016

Nollning av IT-supportelever


(Den här artikeln skrev jag för Norrtelje Tidning, med publicering 2000-08-31.
Till artikeln hörde foton, som jag tyvärr inte fått tag på. Jag har här på bloggen tagit bort intervjuade Yvonnes efternamn.)


NORRTÄLJE. Människorna på de här bilderna ska hjälpa framtidens datoranvändare.
Men innan de ens börjat utbilda sig, måste de bita i det sura äpplet. Eller få nosen i blöt.
Det var nollning på Stora torget igår.


De nya eleverna vid utbildningen i ”IT - Användarstöd” fick stå på knä och doppa ansiktet i vattenfyllda hinkar, tydligen för att med tänderna få upp de äpplen som guppade där. Sedan fick de gå till nästa etapp. Ner på knä igen. Denna gång fick de doppa ansiktena i vetemjöl. Naturligtvis blev de alldeles vita i ansiktet.

Plats för skratt.

De som nollades är den andra kullen som börjar den tvååriga utbildningen på UtbildningsCentrums KY, det vill säga Kvalificerad Yrkesutbildning.

En av de nollande förstakullseleverna var en dam vid namn Birgit. Hon ville dock ej framträda i tidningen med sitt efternamn.

NT ställde följande fråga till henne:

Var det en sådan här nollning när du började utbildningen?

-Nej, svarade hon. Vi var ju första kullen, så det fanns ingen som kunde nolla oss.

Logiskt.

En annan av de nollande ”veteranerna” var Yvonne Ö. från Malung.

NT frågade henne:

Är inte det här förnedring?

-Jo, svarade hon, men det är inte så allvarligt.

Är det här roligt?

-Ja, det tycker vi, svarade hon och pekade på en ”nolla” som var vit i ansiktet. Han ler ju!

Den utbildning dessa blivande datanördar går, inrymmer support (ungefär hjälp när det krånglar) med både mjukvara (program) och hårdvara (apparater). De ska även kunna undervisa folk i datorfrågor.

Högskolefasoner

De system de får lära sig är främst Windows, NT, Novell och Linux. De ska lära sig jobba med både servrar (centraldatorer) och klienter (de enskilda användarnas datorer vid nätverksanvändning). Dessutom ska de jobba med användare, alltså de människor som sitter och jobbar med att exempelvis skriva eller rita eller e-posta från sina datorer.

NT frågade avslutningsvis:
Kan man säga att nollningen är en avspegling av hur det är när supportfolk jobbar ute i arbetslivet?

-Nej, svarade några av arrangörerna. Det här är högskolefasoner.

DENNIS RENFORS

fredag 19 augusti 2016

Greve Mundi

(Skrivet 19 augusti 2016, kl. 08:30-12:20.)

Men där bakom dörren
stod han Greve Mundi,
den siste jag önskat just då
Den slottsdörren gnisslar
och hästhovar skrapar
I ansiktet är han helt blå

Jag vill inte ha Mundi
på färden i natt,
och inte ett gnisslande tåg
Och ingen besökstid
kan locka mig stanna
hos Greven med grubblande håg
*
(© Dennis Renfors 2016.)

tisdag 16 augusti 2016

Lallarnas land / Lik i katarakten

(Skriven 16 augusti 2016.)


Vi har ju Vogelie i lallarnas land
Vi har en chans att ett tu tre komma fram
Det var den picknicken då farfar försvann
Han sålde knäck imellan Slussen och Grand

Vi har ju fågelliv i tallarnas land
Att sumpa farfar kallar jag synd och skam
Han var som oftast en rätt slagfärdig man
utom den gången när han fastna' i sand
...
Men jag undrar, är det verkligen rätt LIK i katarakten?
Jag undrar, är det verkligen VI, som ska betala för frakten?
Du kan väl höra med Berra, för han känner ju trakten.
Han finns på byn, när han är tillbaka från jakten
*
(Copyright Dennis Renfors 2016.)

fredag 12 augusti 2016

Pia Sundhage, intervju februari 2015


Pia Sundhage har tagit Sveriges damfotbollslag till semifinal i OS 2016. Här lägger jag ut en intervju jag gjort med henne.

(Publicerat i Norrtelje Tidning den 13 februari 2015)

NT gratulerar
Pia Sundhage firar sin 55-årsdag på läktaren
Laddar inför kommande ridlektioner i Rimbo
Av Dennis Renfors
Ingress: Pia Sundhage, förbundskapten för damlandslaget i fotboll och fritidsboende i Bergshamra söder om Norrtälje, fyller 55 år i dag den 13 februari. Hon har framför sig en utmaning av privat natur: Att övervinna sin rädsla för hästar.

Stockholm/Bergshamra. NT når henne på mobilen när hon är i Helsingforstrakten och laddar inför torsdagens träningslandskamp (12 februari). Hon är optimistisk och med all rätt. Det ska visa sig att Sverige vinner matchen med 3-0. 
Pia Sundhage föddes i Ulricehamn. Hennes fotbollsintresse började när hon var i fem-sexårsåldern. I fjärde klass fick hon spela i klasslaget i Bogesundsskolan. 
– På den tiden fanns inte flickklasser, säger hon. Så jag spelade i pojklaget. Det var roligt. Jag var enda tjejen i laget. 
När hon var elva år spelade hon forward i ett lag för Ulricehamn IFK. Men när förstod hon att hon är en ledare? 
– Jag har inte valt att leda, svarar hon. Jag har växt in i rollen. I 20-årsåldern när jag spelade i ett lag hade jag mycket synpunkter på hur träningen borde gå till. När jag var 32 år, var jag spelande tränare. 
Även på födelsedagen är hon bortrest. 
– Min födelsedagspresent är att jag kommer att vara i London, säger hon. Jag ska bevaka en match mellan USA:s och Englands damlandslag. 
Pia Sundhage har fört fram USA:s damlandslag till två OS-guld. Vad krävs av en tränare för att ta två OS-guld i följd? 
– Att ta vara på ett bra lag och uppmuntra det som är positivt, svarar hon. Och att inspirera och välja väg. 
Pia Sundhage fick på den årliga Fifa-galan i Zürich i januari 2013 priset som världens bästa damtränare. Då sjöng hon som hyllning till USA-laget Bob Dylans ”If not for you”. Andemeningen var att ”utan er hade jag stått mig slätt”. 
Har du fortsatt kontakt med de amerikanska spelarna? 
– Nej, svarar hon, man väljer jobb och går vidare. Och man ska visa respekt för nästa coach.
Om svenska laget säger hon: 
– Sverige har bra fotbollsspelare. Vi har inte så mycket tid på oss att få ihop ett samspelt lag. Men chansen är väldigt stor att vi ska ta medalj i VM i Kanada i sommar (2015). 
I Bergshamra söder om Norrtälje har hon sitt fritidshus. 
– Jag åker dit så ofta jag kan, säger hon. 
Framöver väntar en ny typ av utmaning för 55-åringen: 
– Jag ska försöka lära mig rida. Jag ska övervinna min rädsla för hästar, med hjälp av min lillasyster Marita Sundhage, som är världens bästa ridinstruktör och jobbar på Rimbo Ridskola.

Publiceringsdatum:
den 13 februari 2015
*

lördag 6 augusti 2016

Nu-makt

(Drömde natten till tisdag den 16 juli 1996.)

Nu-makt
Den makten finns inte längre

Nu-tid
är ingen tid

Nu-nu
är inget nu

N-nu
är inget n
*

fredag 22 juli 2016

Tretusenåttahundrafemtio år


Ett tragiskt femårsjubileum, den 22 juli.

Du norske blonde nu 37-årige man som år 2011 mördade 77 människor i bombexplosionen i Oslo och i skottlossningen på Utøya - jag önskar att jag hade makt att utdöma ditt straff. Jag önskar att jag hade makt att ge dig ett liv som varar i tretusenåttahundrafemtio år, och att du skulle sitta inspärrad hela denna tid.

Om vi tänker oss bakåt, så är tretusenåttahundrafemtio år en mycket lång tid. Vad vet vi om vad som hände cirka år 1800 före Kristus?

Vi vet lite grann, till exempel att då föddes den babyloniske kungen och lagstiftaren Hammurabi.

Men varför pratar jag om tretusenåttahundrafemtio år?

Jo, för de 77 personer som du dödade hade i genomsnitt minst 50 år kvar att leva. Många var tonåringar, det finns uppgifter om 14-åringar.

Du har berövat 77 personer minst 50 levnadsår vardera. 77 gånger 50 blir 3850.

Om jag hade haft den makten hade du fått börja med den yngsta du dödade. Låt oss säga att den personen hette Ola Nordmann och var från Bergen, född 1997, alltså fjorton år gammal när du dödade honom. Du skulle få sitta i fängelset och varje dag skriva en gissning om hur Ola Nordmanns liv skulle vara just den dagen om han fått leva.

Nu fyller Ola Nordmann 17 år och firar med sin flickvän. (Du ska gissa vad hon heter.)
Nu är Ola Nordmann 19 år och tar studenten. (Du ska gissa på vilken skola och vilken linje och i vilken stad.)
Nu börjar Ola Nordmann plugga där och där eller börjar jobba där och där. (Du ska gissa var och vad.)
Nu får Ola Nordmann sitt första barn. (Du ska gissa kön och namn.)
Nu börjar Ola Nordmann och hans fru bygga ett eget hus på Hardangervidda (eller någon annanstans du kan föreslå).
Nu får Ola Nordmann sitt första barnbarn. (Gissa kön och namn.)
Och så där skulle du få hålla på varje dag i 50 år, tills Ola Nordmann fyllt 64 och dör relativt ung så du slipper tänka på honom mer, och du har fyllt 82.
Och det här är bara början. Nu får du börja om. Det är 76 liv kvar för dig att gestalta.
Tyvärr har jag inte makten att ge dig ett så långt liv, och inte makten att ge dig det straffet. Du är bara så ytterst, ytterst beklämmande.

söndag 17 juli 2016

Hemska måne


(Skriven 2016-07-17.)

du olycksaliga
hemska svenska måne
du lånar dig till natten
du lånar dig till gudar

och här står jag
och jag bara väntar
med månen och regnet
som alltid går förbi

och morgonluften
kan någon vädra
när världen åter
står härlig och sval

och två män
som stod på platsen
fick en lustig vändning
i sina liv

måne måne
var är du nu?
vi skulle behövt dig
men borta var du

©Dennis Renfors 2016

söndag 12 juni 2016

Kärnkraftslogaritmer

Jag intervjuade för några år sedan en pensionerad kommunalpolitiker, som stolt betecknade sig själv som betongsosse. Angående kärnkraftsavfallet frågade jag: "Halveringstiden är ju väldigt lång. Det kan bli en ny istid innan avfallet är ofarligt. Hur ska framtidens folk över huvud taget begripa varningsskyltarna? Språket förändras, så om några tusen år kanske ingen begriper skyltarna, om skyltarna över huvud taget finns kvar."
Han svarade ungefär: "Man får väl skriva varningarna som någon slags logaritmer. Framtidens folk är säkert så smarta så de kan uttyda det."

Efter att ovanstående skrivits, hittade jag mina anteckningar från intervjun:

"På frågan om hur människor om tiotusentals år ska kunna ha koll på var radioaktivt avfall ligger begravt, svarar han:
– De kanske inte kan svenska språket då, men man får väl markera platsen med logaritmer (matematiska formler), så intelligent folk förstår att här ska man inte vara!"

Mitt femte SM

Jag kommer att ingå i RINKEBYLAGET vid SM i Poetry Slam 2016 i Uppsala den 24-27 augusti. Detta stod klart efter Rinkebyfinalen den 4 juni.
Lagmedlemmar är Nasra Salim (regerande Rinkebymästare), Evy Söderman, Henrik Conradi och jag Dennis Renfors!
Tävlingarna kommer att äga rum på Reginateatern i Uppsala.
Det här blir femte gången jag tävlar i SM. Och det blir andra gången jag tävlar i SM på Reginateatern.

Mina tidigare SM har varit:
2010, Uppsala (lag Stockholm Norra)
2011, Visby (lag Frillesås Friendship)
2012, Göteborg (lag STHLM Underjordiska)  
2013, Malmö (lag Gotland)

Kallgrinande benranglet

(2016-06-12, klockan 01.50)
En gubbe som heter Sabadi Palet såg en vacker film med Russell Crowe på en underbar fransk vingård och de spelade vals och Russell Crowe träffade en supervacker kvinna och han bosatte sig där, och Sabadi Palet tänkte att vad vackert livet ändå kan vara, men sen såg Sabadi för sitt inre öga ett kallgrinande benrangel, och han kände igen benranglet för han hade träffat på det tidigt i livet. Mycket tidigt.

tisdag 19 april 2016

Jag möter David Bowie

(2016-04-19 kl. 07.20-07.41)

Föregående natt hade inneburit ett fiasko. Jag hade i drömmen träffat Mikael Wiehe i min egenskap av låtskrivare, men blivit starstruck. Jag hade blivit tom i huvudet.

Nu drömde jag att jag träffade David Bowie. Det var den mogne Bowie, i kostym. Han hade sin paranta fotomodellhustru med sig. Hon var hur snygg som helst, i någon tajt klänning.

Jag träffade Bowie för att intervjua honom. Vi vandrade genom ett landskap medan jag frågade ut honom. Efter en stund ställde sig Bowie och sjöng för mig tillsammans med sin fru. Jag fotograferade dem, eller om jag filmade dem. Kanske var det inte jag som filmade, utan en assistent till mig.

Bowie hade som vanligt sin fantastiska utstrålning och fängslade helt sin publik, det vill säga mig. Hans hustru var lika fascinerande. De dansade loss där de stod och pekade menande på mig. Jag märkte att Bowie hela tiden höll ögonkontakt med publiken, alltså som sagt mig, utom när han helt gick i extas, för då blundade han.

Efter minishowen skakade jag deras händer och sa till Bowie:

-Oj, oj, det här kommer jag att minnas till den sista dagen i mitt liv. Det är ju fantastiskt hur du går in i rollen, när du uppträder.

Jag tillade:

-Jag känner igen mig lite i det. Jag brukar uppträda också, fast i mycket mycket mindre sammanhang. Och då lever jag mig in väldigt mycket också.

Av någon anledning blev Bowie väldigt intresserad.

-Ja, hur bär du dig ÅT?, undrade han.

Jag började genast förklara för Bowie.

-Jo, just när jag går upp på scenen intalar jag mig att jag bara är springpojke åt en poetisk stormakt. Så då känner jag att jag kan inte misslyckas. För det är inte mina ord eller mina sånger som jag framför. Det är egentligen stormakten som publiken ser.

-Men när jag går av scenen, tror jag inte på det längre, tillade jag.

Vi vandrade vidare över fälten, och Bowie nickade då och då, begrundande och bekräftande.

En bil gled fram bredvid oss på en liten landsväg. David Bowies folk var där för att hämta honom och hustrun. Intervjun närmade sig sitt slut.

Bowie lutade sig mot mig medan vi gick mot bilen. Han gick mödosamt nu, och var väldigt varm, kände jag. Nu slog det mig att jag hade glömt bort att han var väldigt sjuk.

-Oj oj oj, det var så många intryck på en gång, jag blev helt omtumlad, sa han.

Och Bowie fortsatte:

-Jag menar alla grejorna som du sa: Cool och tolkning och brinna och överföring och symboler och allt det andra.

Jag blev förbluffad:

-Men jag sa väl inget sånt?!

-Nej, men jag förstod att det var det du menade, svarade David Bowie.

©Dennis Renfors 2016.
*

Jag möter Mikael Wiehe

(2016-04-18 kl. 09.32)
D
römde i natt att jag gick förbi en liten butik/verkstad i Stockholm. Där inne satt ägaren, Mikael Wiehe. Jag gick in och sa att jag hade en bra låt som jag skrivit och som jag ville sjunga upp för honom.

Han var mycket motvillig, men jag tjatade och tjatade. Till sist sa han "okej då".
Av någon anledning gick vi ut på gatan när han skulle höra mig. Jag visste att min nya låt var kanon.
När jag skulle börja sjunga, var det helt blankt i hjärnan. Jag kunde inte komma ihåg ett enda ord, inte en enda ton. Jag kom inte ens ihåg vad den handlade om. Det enda jag kom ihåg var att låten bestod av två verser.
"Kom igen", log Wiehe. Men kanske hade all min mentala kraft gått åt till att övertala honom att lyssna, för nu var min hjärnkapacitet nere på noll.
Wiehe strålade välvilligt mot mig. Han verkade ha all tid i världen att lyssna på mig.
Men inget hjälpte, den där låten var gone, gone, gone.
©Dennis Renfors 2016.

onsdag 13 april 2016

Intervju med Göran Palm

*Göran Palm, född 3 februari 1931, avliden 12 april 2016*
Inför hans 80-årsdag 2011 intervjuade jag honom för Norrtelje Tidning. Se artikeln nedan.
 Göran Palm i sitt hem på Söder i Stockholm. Foto: Dennis Renfors

I morfars Roslagen skrev han eposet.
I dag den 3 februari (2011) fyller han 80 år, den både fridsamme och stridbare författaren och diktaren på vänsterkanten, Göran Palm. Mycket av skrivandet har han utfört på Vätö. Där skaffade han ett hus 1984. Det innebar faktiskt ett slags återvändande.
Hans morfar Johan Viktor Laaf (senare Ekman) kom från Roslagen, närmare bestämt från Edebo. Som ung snickarlärling vandrade han runt och stannade i Köping, där han blev framgångsrik i snickeribranschen och i kommunpolitiken.
– Morfar var känd i hela Köping för sitt Roslagstemperament, säger Göran Palm. Han tillverkade både möbler och likkistor.
Göran Palms farfar var först polis och sedan vaktmästare på Saluhallen i Göteborg.
Ofta fick hemlösa sova över hos familjen, för farmor hade ett starkt socialt engagemang, säger Göran Palm.
Hans föräldrar utbildade sig. Fadern blev präst och modern folkskollärare. Klassresan fullföljdes genom att dottern Monica (sedermera Boëthius) blev journalist och chefredaktör, liksom genom att sonen Göran tog en fil.kand i litteraturhistoria, praktisk filosofi och sociologi. Göran Palm blev först folkhögskolelärare och sedan skribent och poet.
Han drogs i politisk riktning. Boken ”En orättvis betraktelse” blev en jätteskräll när den kom 1966. För många läsare trädde bilden fram av oss i Nord som parasiter på länderna i Syd. Göran Palm blev en frontfigur i vänstern.
Det var skillnad på att sitta och skriva i fred och att sedan ta konsekverna på debattmöten, säger han. Ofta var jag livrädd.
I slutet av 1960-talet ingick Göran Palm tillsammans med Jan Myrdal och Sara Lidman i en ledande trio av vänsterförfattare.
Både Sara och Myrdal hade så starka röster att vi andra försökte sätta oss långt ifrån dem på mötena. ”Du är kanske för blyg för dina åsikter”, sa Sara till mig.
I ”En orättvis betraktelse” hade Göran Palm nämnt många länder.
Så alla befrielsegrupper ville få med mig att tala, minns han. Det hände att jag sa att ”jag vet ju inte ens var ert land ligger”. De svarade att det gjorde inget, de ville ha mig för att locka folk.
Jag förlorade min arbetsro på kuppen, berättar han. Men jag kom på en genial idé. Jag tog jobb i industrin, för det var ”fint” i vänsterkretsar. I ett år lödde och skruvade jag på Ericsson vid Telefonplan.
Jag bodde vid Mariatorget och tunnelbanan till jobbet tog 10 minuter, säger han. Det här var som ett vilohem. Jag tjänade pengar och slapp göra bort mig som mötestalare. På fritiden kunde jag skriva i lugn och ro.
En sak som slog honom var att arbetarna inte var en enhetlig massa, som många i medelklassvänstern trodde. I själva verket var arbetskamraterna ett antal individer, alla med sina egenheter eller filosofier. Produkter av den här tiden var böckerna ”Ett år på LM” 1972 och ”Bokslut från LM” 1974.
Andra halvan av 60-talet var den bästa tiden, säger Göran Palm. Sen blev det mer av ställningskrig och besserwisseri.
År 1984 påbörjade Göran Palm sitt diktverk ”Sverige En vintersaga”, skrivet på blankvers. Han färdades genom hela landet. Efter 20 år kom fjärde och sista delen ut. Många samtal ligger till grund för eposet.
Det mesta av Vintersagan har han skrivit på Vätö. Här finns en skildring från när han sommaren 1968 jobbade på pappersbruket i Hallstavik. Skulpturen av flickan utanför Sparbanken och serveringen med raggmunk och fläsk vid busstationen i Norrtälje tog han också in.
Förra året framfördes hans pjäsmonolog ”Sit Down Tragedy” framgångsrikt på Stockholms Stadsteater.
Pjäsen handlar om miljöfrågor, som jag försökt plädera för i många år. Men de flesta människor verkar strunta i naturens ohälsa, upptagna som de är av sin egen hälsa.
Veteranpoet Palm skriver inte på något just nu. Men det vore inte förvånande om han presenterar något nytt framöver.
– Om jag är utsövd är jag optimist när jag vaknar, säger han. Då kan jag skriva mina fyra timmar, innan tröttheten och tvivlet sätter in på eftermiddagen.
©Dennis Renfors 2011-2016

söndag 3 april 2016

Snurrande pilen

(Av Los Angelespoeten med pseudonym bcperakos den 1 april 2016.
Svensk tolkning: Dennis Renfors.)

Beige byxor och svart skjorta
Mörka solglasögon
solens hetta pressar ner mot
Hennes lilla ram där det snurrar en skylt
Skylten ser ut som en pil
Som pekar… vart? På vad?
Jag vill luta mig ut genom bilfönstret och säga
Tack
Tack för att du tar det här jobbet
Tack för att du jobbar så hårt
Tack för att du inte håller dig för god för att arbeta
Och gör vad som helst som krävs för att få ett jobb
Och vilket jobb, sen?!
Det här är ett jobb skapat av en skitstövel 
Vilka ska behöva tvingas att snurra en skylt
I ett gathörn i åtta timmar
ELLER ska behöva tackas för att de jobbar på?
Uppenbarligen gör en massa unga människor det här
Uppenbarligen är det den här sortens jobb
som finns kvar för Amerikanska Arbetare
Vi kan snurra saker som ser ut som pilar
Som pekar överallt och ingenstans
Snurrar
Det är vad vi gör nu
Visst är det härligt?!

bcperakos 2016, ©Dennis Renfors, svenska tolkningen 2016.)

tisdag 8 mars 2016

Dottern återfanns via internet

Flyktingfamiljs färd till Sverige

Livbåtarna som tar flyktingarna från Turkiet till Grekland gör ofta bara enkel resa. Skälet är enkelt. Smugglaren kan inte följa med. Om han kliver i land, blir han förmodligen arresterad. Så det finns ingen som kan ta båten tillbaka. Båtarna och deras motorer är engångsartiklar, vilket innebär att de ofta är av låg kvalitet.

Halvvägs till Grekland, med livbåten proppfull, stannade aktersnurran i mörkret. Slutligen vaknade den upp för att köra sitt sista lopp.

Bilderna togs av en ung man som satt i båtens akter, och som skickade bilderna till Raeds mobiltelefon.

Nu är Raed Khalife och hans familj i Sverige. Men den sovande motorn var inte den enda dramatiken på deras långa flykt från Syrien till Stockholm. Jag pratar med dem i några timmar. 
Det bestående intrycket av Raed och hans fru Rajaa Abu Lebdah och deras tre små barn är - självförtroende. Om de lider av något PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, kan jag åtminstone inte märka det när jag träffar dem.
Både Raed och Rajaa är palestinier, födda och uppvuxna i Syrien.
-Våra fäder var flyktingar från Palestina, och hade drivits bort av israelerna och anlänt till Syrien 1948, säger Raed. De var vänner och arbetade tillsammans. Min far körde en bulldozer och arbetade med kranar.
Raeds och Rajaas fäder är döda, men deras mödrar lever fortfarande i Syrien.
Söder om Damaskus ligger flyktinglägret Yarmouk, som med åren vuxit till en stad, som nu är allvarligt skadad. Där har Raed och Rajaa levt sedan de föddes.
Han arbetade i en stormarknad utanför Yarmouk. Hon var lärare för barn i årskurs 3 och 4, och arbetade senare som revisor.
Förutom den farliga situationen i inbördeskrigets Syrien, var priserna höga och det var ont om jobb.
Med åtskilliga stridande parter blev livet i staden allt farligare. En dag år 2012 då Rajaas syster gick hem från sitt arkitektjobb, blev hon träffad i bakhuvudet av splitter från en granat.
-Hon dog på sjukhuset efter en vecka, säger Rajaa. Hon var 27 år gammal.
Förlusten av en dotter förmörkade de sista åren för Rajaas och hennes systers far.
Till farorna i Yarmouk hörde gäng av ungdomar som kallade sig "Syriska Fria Armén".
-Egentligen var de bara onda människor som dödade och plundrade på måfå, säger Raed. Jag såg en av dem, en tonåring, som hade svårt både att hålla och hantera sitt maskingevär. Till slut sköt han som en idiot åt alla håll utan att sikta.
-Vårt hem, och våra grannars, förstördes och plundrades, säger Raed. Vi var tvungna att ge oss av snabbt.
Familjen tog skydd, tillsammans med andra släktingar, i källaren hos Rajaas mor. Här var de tryggare.
Raed beslutade sig för att lämna landet med sin familj och försöka ta sig till Sverige. För ungefär fem månader sedan började den farliga resan. De betalade en stor summa pengar till en smugglare. De färdades från Damaskus till staden Aleppo nära den turkiska gränsen, som de korsade genom att gå till fots genom en skog i mörker.
Den 15 oktober var de på den turkiska sidan. Fem dagar senare klev de i livbåten för att komma till Mytilene, Grekland. Båten var fullpackad med människor.
Varje vuxen fick bara ta med sig en väska. Resten av bagaget var de tvungna att lämna kvar på den turkiska sidan.



-Kvinnorna och ett dussin barn placerades nere i mitten av båten, och männen satt uppe runt dem, säger Rajaa.
Smugglaren bara pekade på en ung man bland flyktingarna och sa: "Du styr båten", och försvann sedan.
Den unge mannen, som var utan vana vid den här båten, hade svårigheter att styra den åt rätt håll, vilket naturligtvis ökade oron ombord.
Som om inte det vore nog, stannade aktersnurran när de var halvvägs. Det krävdes en hel del ryckande i snöret, innan den slutligen gick igång igen.
Färden över vattnet hade börjat vid 20-tiden.
-Vi blev jagade av de turkiska gendarmerna, säger Rajaa. De ville fånga oss och föra oss tillbaka.
Så det blev kapplöpning för att nå grekiskt vatten.
-Vi klarade det, säger Rajaa. När gendarmerna såg det, vinkade de bara till oss att vi kunde fortsätta, och sedan vände de tillbaka.
Grekiska Röda Korset gav dem torra kläder och varmt te.
Som tur var hade familjen pengar och köpte biljetter till ett stort passagerarfartyg till Aten. Resan tog 16 timmar. De njöt mycket av färden, där de kunde sova i sin hytt.

En kall oktoberdag 2015. Rajaa Abu Lebdah med sonen Omar i famnen. Maken Raed Khalife står i bakgrunden, omgiven av två syriska vänner. FOTO: Rajaa Abu Lebdah

Efter tre dagar i Grekland fortsatte resan med buss till gränsen mot Makedonien. I mindre grupper korsade de gränsen i skydd av mörkret, och gickett järnvägsspår. Från ett Rödakorsläger i Makedonien fortsatte de med tåg.
I Serbien klev de ​​en ny buss, och fick en karta. Efter Kroatien for de med buss genom Slovenien.
I Slovenien placerades de innanför järngrindar i ett flyktingläger som hade ett enda jättestort tält.
-Vi var tre tusen personer i lägret, säger Rajaa. Alla fick inte plats i tältet. Vi var där inne, men det var väldigt kallt, och vatten saknades. Det skapade en våldsam stämning i lägret. Polisen höll tillbaka folk genom att spruta pepparspray i ögonen på dem.
Familjen tillbringade tre dagar i tältet.
Den tredje dagen beslutade polisen att ta familjer över gränsen till Österrike. Polisen öppnade järngrindarna och sa att familjer skulle släppas ut först. Panik uppstod när unga starka män kom bakifrån och slogs som galningar för att komma ut. Familjens yngsta dotter, femåriga Lana, satt på axlarna en vän till familjen.
Han kom ut med flickan. Men när folkmassan pressade på, trycktes den tillbaka av poliser som använde sina batonger. Familjen blev kvar på insidan.
-När vi kom ut nästa dag, kunde vi inte hitta vår vän och Lana, säger Raed.
Familjen antog att deras vän hade åkt med Lana till nästa stopp, Österrike.
Så de for dit, men kunde inte hitta dem i något flyktingläger.
-Jag var hos Röda korset och nu bröt jag ihop, säger Rajaa. Rödakorspersonalen tyckte synd om mig och efterlyste Lana och vår vän internet. De publicerade ett foto på Lana som jag hade i min mobiltelefon, och kontaktade alla Rödakors-centra i Österrike, Slovenien och Tyskland.
UNHCR (FN:s flyktingkommissariat) och Röda korset samarbetade för att återförena Lana, 4 år gammal, med hennes familj. FOTO: Birgit Einzenberger

Men allt slutade lyckligt. Deras vän och Lana var kvar i Slovenien. Batteriet i hans mobiltelefon hade tagit slut, så det är därför de inte hade kunnat nå honom.
En österrikisk Rödakorskvinna tog lilla Lana med tåg till Österrike. Så nu fick familjen tillbaka Lana efter tre dagar.

Dottern Lana återförenas i Österrike med pappa Raed Khalife och syster Meral (i förgrunden). FOTO: Rajaa Abu Lebdah

Resan fortsatte genom Tyskland, med tågbyte i Köpenhamn och vidare till Malmö. Dit kom de den 31 oktober.
I Malmö tog Röda Korset hand om dem, och nästa dag överfördes de med buss till Stockholm. Efter några dagar vid Telefonplan och i Sundbyberg kom de till en flyktingförläggning i Huddinge söder om Stockholm. Och där bor de nu.
Deras hem är inte stort, det är bara ett studentrum med ett badrum och ett avskilt hörn som fungerar som sovrum.
Lille Omar sov när fotot togs. Men här är de andra familjemedlemmarna: Från vänster Miral, Raed Khalife, Rajaa Abu Lebdah och Lana. FOTO: Dennis Renfors

Döttrarna Miral och Lana hälsar mig välkommen och säger sina namn på svenska utan märkbar brytning. Lille Omar är blyg i början, men ler när han hör barnsånger.
Både man och hustru vill lära sig att tala bra svenska. De ansöker om politisk asyl, och vill bli svenska medborgare.
Vill de återvända till Syrien i framtiden?
Raed verkar lite förbryllad av frågan.
-Nej, det kan vi inte, svarar han. Vi är palestinier och har inte syriskt medborgarskap. Vi hade bara tillfälliga syriska pass när vi lämnade Syrien. Det betydde att varje gång vi kom till ett nytt land på resan, kunde vi inte återvända till det land vi just lämnat. Vi kunde bara resa i en riktning.
-Vi gillar att vara i Sverige, säger han. Folk är mycket trevliga.
Hans fru Rajaa ska den närmaste tiden stanna hemma med de tre barnen. Senare vill hon återuppta sina jobb som revisor och som lärare.
-Jag ska börja arbeta som praktikant på en ICA-stormarknad, säger Raed. Jag är mycket glad över det.
När den här intervjun publiceras, har han börjat praktisera på ICA stormarknad i Stockholmsförorten Masmo.

Dennis Renfors

Omar matar sin mamma med lite godis. FOTO: Dennis Renfors

Fakta om palestinsk-syriska familjen:

Mannen: Raed Khalife, född 1977
Hustrun: Rajaa Abu Lebdah, född 1982
Barn: Döttrarna Miral 7 år och Lana 5 år. Sonen Omar 1,5 år
Från: Yarmouk söder om Damaskus
Bostadsort nu: Flyktingcenter i Huddinge, söder om Stockholm
Lämnade Syrien: 15 oktober 2015
Anlände till Sverige: 31 oktober 2015

This interview in English: Click HERE! 

Läs mer:

Heba Khaled är en syrisk filmskapare som också bor i flyktingcentret i Huddinge. För att läsa, klicka R eller gå till: 
http://textbilddennis.blogspot.se/2015/12/syrisk-filmare-i-sverige.html
*