jag är mitt eget manifest
jag vet att jag är bäst i test
Marengo-Mos Marengo-kos
hej hå, hej hå, hej hå
från svartnad vattrad horisont
jag ser en blek kameleont
som bannar mig i ur och skur:
"seså, seså, seså!"
"gå ut på spången, käre vän
du vet vi ska till himmelen
Marengo-Mos Marengo-kos
gå före, vi ser på!"
men livet skrev sin egen sång
så olika från gång till gång
från kartan ska jag dra mig ur
och livet skall bestå
(Skriven 27 augusti 2009)
lördag 29 augusti 2009
onsdag 26 augusti 2009
Vi flytt int, eller Jag har ”fel” tänkande och blir en icke-människa
Det är väldigt intressant att se hur man på några få sekunder kan bli utnämnd till suspekt individ om man har ”fel” åsikt eller känsla. Se här:
På M:s Facebook tisdag 18 augusti 2009:
M (kille):
Bostadsrättsföreningar som tar sig friheter!
Den gråa zonen mellan lag och olag! Miljoner på spel i bostadsrättshärva i Ringen - DN.se
Källa: www.dn.se
Bostadsrättsföreningen i Ringens köpcentrum vid Skanstull anser att den har blivit snuvad på miljontals kronor av sin forna styrelse. I veckan avgörs ...om de styrelsemedlemmar som har fått ersättningar...Läs mer
tis kl. 09:31
M och S gillar detta.
Dennis Renfors:
Vi bor i hyresrätt, kvarteret Linjalen bakom gamla skatteskrapan. Jag tror att den kommande policyn med marknadsanpassade hyror gör att jag och min fru inte kommer att ha råd att bo kvar. Därför vill jag av ren självbevarelsedrift att det ska bli bostadsrätt. Vi flytt int! Den styrelse vi har, verkar reko. Bäst av allt vore om vi hade folkhemmet där profiten inte styr. Men folkhemmet, om det nånsin funnits, upphörde väl nånstans 1976 när borgarna vann regeringsmakten.
Som sagt, enligt mottot Vi flytt int! är jag för bostadsrätt där jag bor.
tis kl. 09:50
S (kille, bor ej i Linjalen):
Låt dem dingla, låt dem dingla, låt dem dingla!
tis kl. 09:53
M (som inte bor i kvarteret Linjalen):
Det finns små personer som finner makt i att styra och ställa i olika föreningar. Ibland för maktens egn skull, oftare för egen vinnings skull men mest för att dom vill hitta ett sätt att bli klippare eller vad dom tror är klippare! Bekämpa egennyttan! Stöd Linjalens kamp mot söderyuppisarna!
tis kl. 09:56
Här hoppar M av diskussionen. I stället (upptäcker jag senare) skriver han omedelbart in sig som medlem i Facebook/Rädda Linjalen och skriver där:
M (Sweden) skrev
klockan 10:02 den 18 augusti 2009:
Det är underligt hur yuppisarna i gruppen Ombilda Linjalen tycker att alla andra är korkade.
Men det är väl dumhetens sista utpost och argument.
Stå på er!
...
På M:s Facebooktråd fortsätter diskussionen lite till, alltså utan M:
Dennis Renfors:
S., vad menar du med "Låt dem dingla"?
tis kl. 10:21
C. (tjej, bor troligen ej i kvarteret Linjalen):
allmännyttan snart ett minne blott?
allemansrätten nästa ?
tis kl. 10:22
S:
Dennis: Jag citerar Cornelis och referererar till föreningsstyrelsen.
tis kl. 10:29
S: ... och då menar jag alltså föreningsstyrelsen i Ringen. Själv är jag motståndare till alla dessa förbannade alliansenstöttade ombildningarna som pågår och den försämring av
människors existens som det innebär.
Vad gäller Linjalens bostadsrättsstyrelses eventuella rekohet säger i stort sett varenda sida och myndighet, samt människor som jag känner och tror på, motsatsen.
tis kl. 10:33
Dennis Renfors:
Jag medger att det är en del jag inte läst in mig på, men...vilka myndigheter hävdar att Bostadsrättsföreningen Linjalens styrelse inte är reko?
tis kl. 10:38
Detta svarar S inte på. Nästa och sista inlägg denna gång på M:s Facebooktråd följande:
D (kille, bor troligen inte i Linjalen, annars hade han nog påpekat det):
Återigen är väl en påminnelse på sin plats, om att en bostadsrätt bara är en andel i en förening som äger huset som lägenheten finns i. Och detta betalar folk miljoner för.
tis kl. 19:46
Denna lilla ordväxling var oerhört lärorik för mig. Jag gör den här reflektionen:
Det centrala i det jag skrev var följande: ”Jag tror att den kommande policyn med marknadsanpassade hyror gör att jag och min fru inte kommer att ha råd att bo kvar.”
Denna oro som vi känner är debattörerna helt ointresserade av.
”Jag tror att...jag och min fru inte kommer att ha råd att bo kvar.”
Detta argument är icke-existerande! Jag har ”fel” åsikt, och oron att inte kunna bo kvar negligeras helt, av M, S, C och D, varav jag inte tror någon bor i kvarteret Linjalen.
M utnämner mig raskt till ”söderyuppie” och insinuerar att jag är en maktgalning som har som främsta drivkraft att jag ”vill hitta ett sätt att bli klippare”.
Kanske tycker M och hans meningsfränder att det är ädlare att jag blir ett offer för våldsamma hyreshöjningar och tvingas flytta (nu när innerstan ska få marknadsanpassade hyror), än att jag gör något så politiskt icke-korrekt som att köpa bostadsrätt och därmed lyckas bo kvar.
En annan reflektion jag har är följande:
Jag och M är flyktigt bekanta. Vi har pratats vid öga mot öga några gånger. Vi har pratat med varandra i telefon någon eller några gånger. Vi har sett den andre uppträda någon eller några gånger. För mig har M varit den där skojiga killen som spelar och sjunger lite crazy progglåtar. För M har troligen jag varit den där skojiga killen som även han sjunger lite crazy progglåtar.
Allt detta är bortsopat på några sekunder, för att jag vågade säga att jag är rädd att jag inte kommer att ha råd att bo kvar.
Från att diskutera med en jag trodde var något av själsfrände, upptäcker jag på loppet av någon sekund att jag utnämnts till maktgalning och yuppie med klipparambitioner. Jag upphör alltså plötsligt att vara individen Dennis, som M mycket väl känner till. I stället blir jag ett abstrakt objekt. Han kunde lika gärna ha sagt ”folkfiende”.
Nästa reflektion rör personen S (som är kompis till M). Det är faktiskt han, som slår an tonen, för han är först ut att ”bemöta” det jag säger, och det gör han med orden:
”Låt dem dingla, låt dem dingla, låt dem dingla!”
Detta alltså som ett direkt svar på det jag säger.
Men när jag frågar vad han menar, visar det sig att det var ju bara ett citat!
Bara ett citat... Så då gör det ju inget?! Och det syftade ju i själva verket på kvarteret Ringen!
Jag ryser när jag tänker på vad mister S. skulle kunna ta sig till om han hade stor makt.
Ytterligare reflektion: När nu S. slagit an tonen, verkar M. bli ytterst angelägen att visa sig lika duktig, och det är nu han fläskar på om maktgalningar och söderyuppisarna.
Till yttermera visso rusar han till Facebook/Rädda Linjalen, som främst drivs av hans kompis Johan Johansson (som bor i Linjalen och är lokal ordförande i Hyresgästföreningen).
Även där visar han hur duktig han är, och betecknar ”söderyuppisar” som ”dumhetens sista utpost”. Eftersom han några få minuter tidigare diskuterat med mig, kan jag inte låta bli att ta det som att han syftar på mig.
En sista reflektion är följande: Ingen av debattörerna reagerar på att S. skriver ”Låt dem dingla”. Ingen.
Från att vara individen och proggsångaren Dennis har jag plötsligt reducerats till att bli en icke-människa.
Se för övrigt min dikt ”Call me Yuppie Fruitcake” här på bloggen!
Jag har bara tagit med de andra debattörernas förnamnsinitial. Det viktiga är inte för mig att här hänga (!) ut dem personligen. I stället vill jag visa hur människor som krampaktigt anstränger sig för att tänka ”rätt”, kan bete sig riktigt omänskligt.
På M:s Facebook tisdag 18 augusti 2009:
M (kille):
Bostadsrättsföreningar som tar sig friheter!
Den gråa zonen mellan lag och olag! Miljoner på spel i bostadsrättshärva i Ringen - DN.se
Källa: www.dn.se
Bostadsrättsföreningen i Ringens köpcentrum vid Skanstull anser att den har blivit snuvad på miljontals kronor av sin forna styrelse. I veckan avgörs ...om de styrelsemedlemmar som har fått ersättningar...Läs mer
tis kl. 09:31
M och S gillar detta.
Dennis Renfors:
Vi bor i hyresrätt, kvarteret Linjalen bakom gamla skatteskrapan. Jag tror att den kommande policyn med marknadsanpassade hyror gör att jag och min fru inte kommer att ha råd att bo kvar. Därför vill jag av ren självbevarelsedrift att det ska bli bostadsrätt. Vi flytt int! Den styrelse vi har, verkar reko. Bäst av allt vore om vi hade folkhemmet där profiten inte styr. Men folkhemmet, om det nånsin funnits, upphörde väl nånstans 1976 när borgarna vann regeringsmakten.
Som sagt, enligt mottot Vi flytt int! är jag för bostadsrätt där jag bor.
tis kl. 09:50
S (kille, bor ej i Linjalen):
Låt dem dingla, låt dem dingla, låt dem dingla!
tis kl. 09:53
M (som inte bor i kvarteret Linjalen):
Det finns små personer som finner makt i att styra och ställa i olika föreningar. Ibland för maktens egn skull, oftare för egen vinnings skull men mest för att dom vill hitta ett sätt att bli klippare eller vad dom tror är klippare! Bekämpa egennyttan! Stöd Linjalens kamp mot söderyuppisarna!
tis kl. 09:56
Här hoppar M av diskussionen. I stället (upptäcker jag senare) skriver han omedelbart in sig som medlem i Facebook/Rädda Linjalen och skriver där:
M (Sweden) skrev
klockan 10:02 den 18 augusti 2009:
Det är underligt hur yuppisarna i gruppen Ombilda Linjalen tycker att alla andra är korkade.
Men det är väl dumhetens sista utpost och argument.
Stå på er!
...
På M:s Facebooktråd fortsätter diskussionen lite till, alltså utan M:
Dennis Renfors:
S., vad menar du med "Låt dem dingla"?
tis kl. 10:21
C. (tjej, bor troligen ej i kvarteret Linjalen):
allmännyttan snart ett minne blott?
allemansrätten nästa ?
tis kl. 10:22
S:
Dennis: Jag citerar Cornelis och referererar till föreningsstyrelsen.
tis kl. 10:29
S: ... och då menar jag alltså föreningsstyrelsen i Ringen. Själv är jag motståndare till alla dessa förbannade alliansenstöttade ombildningarna som pågår och den försämring av
människors existens som det innebär.
Vad gäller Linjalens bostadsrättsstyrelses eventuella rekohet säger i stort sett varenda sida och myndighet, samt människor som jag känner och tror på, motsatsen.
tis kl. 10:33
Dennis Renfors:
Jag medger att det är en del jag inte läst in mig på, men...vilka myndigheter hävdar att Bostadsrättsföreningen Linjalens styrelse inte är reko?
tis kl. 10:38
Detta svarar S inte på. Nästa och sista inlägg denna gång på M:s Facebooktråd följande:
D (kille, bor troligen inte i Linjalen, annars hade han nog påpekat det):
Återigen är väl en påminnelse på sin plats, om att en bostadsrätt bara är en andel i en förening som äger huset som lägenheten finns i. Och detta betalar folk miljoner för.
tis kl. 19:46
Denna lilla ordväxling var oerhört lärorik för mig. Jag gör den här reflektionen:
Det centrala i det jag skrev var följande: ”Jag tror att den kommande policyn med marknadsanpassade hyror gör att jag och min fru inte kommer att ha råd att bo kvar.”
Denna oro som vi känner är debattörerna helt ointresserade av.
”Jag tror att...jag och min fru inte kommer att ha råd att bo kvar.”
Detta argument är icke-existerande! Jag har ”fel” åsikt, och oron att inte kunna bo kvar negligeras helt, av M, S, C och D, varav jag inte tror någon bor i kvarteret Linjalen.
M utnämner mig raskt till ”söderyuppie” och insinuerar att jag är en maktgalning som har som främsta drivkraft att jag ”vill hitta ett sätt att bli klippare”.
Kanske tycker M och hans meningsfränder att det är ädlare att jag blir ett offer för våldsamma hyreshöjningar och tvingas flytta (nu när innerstan ska få marknadsanpassade hyror), än att jag gör något så politiskt icke-korrekt som att köpa bostadsrätt och därmed lyckas bo kvar.
En annan reflektion jag har är följande:
Jag och M är flyktigt bekanta. Vi har pratats vid öga mot öga några gånger. Vi har pratat med varandra i telefon någon eller några gånger. Vi har sett den andre uppträda någon eller några gånger. För mig har M varit den där skojiga killen som spelar och sjunger lite crazy progglåtar. För M har troligen jag varit den där skojiga killen som även han sjunger lite crazy progglåtar.
Allt detta är bortsopat på några sekunder, för att jag vågade säga att jag är rädd att jag inte kommer att ha råd att bo kvar.
Från att diskutera med en jag trodde var något av själsfrände, upptäcker jag på loppet av någon sekund att jag utnämnts till maktgalning och yuppie med klipparambitioner. Jag upphör alltså plötsligt att vara individen Dennis, som M mycket väl känner till. I stället blir jag ett abstrakt objekt. Han kunde lika gärna ha sagt ”folkfiende”.
Nästa reflektion rör personen S (som är kompis till M). Det är faktiskt han, som slår an tonen, för han är först ut att ”bemöta” det jag säger, och det gör han med orden:
”Låt dem dingla, låt dem dingla, låt dem dingla!”
Detta alltså som ett direkt svar på det jag säger.
Men när jag frågar vad han menar, visar det sig att det var ju bara ett citat!
Bara ett citat... Så då gör det ju inget?! Och det syftade ju i själva verket på kvarteret Ringen!
Jag ryser när jag tänker på vad mister S. skulle kunna ta sig till om han hade stor makt.
Ytterligare reflektion: När nu S. slagit an tonen, verkar M. bli ytterst angelägen att visa sig lika duktig, och det är nu han fläskar på om maktgalningar och söderyuppisarna.
Till yttermera visso rusar han till Facebook/Rädda Linjalen, som främst drivs av hans kompis Johan Johansson (som bor i Linjalen och är lokal ordförande i Hyresgästföreningen).
Även där visar han hur duktig han är, och betecknar ”söderyuppisar” som ”dumhetens sista utpost”. Eftersom han några få minuter tidigare diskuterat med mig, kan jag inte låta bli att ta det som att han syftar på mig.
En sista reflektion är följande: Ingen av debattörerna reagerar på att S. skriver ”Låt dem dingla”. Ingen.
Från att vara individen och proggsångaren Dennis har jag plötsligt reducerats till att bli en icke-människa.
Se för övrigt min dikt ”Call me Yuppie Fruitcake” här på bloggen!
Jag har bara tagit med de andra debattörernas förnamnsinitial. Det viktiga är inte för mig att här hänga (!) ut dem personligen. I stället vill jag visa hur människor som krampaktigt anstränger sig för att tänka ”rätt”, kan bete sig riktigt omänskligt.
lördag 22 augusti 2009
/Major Riebenstahls andra död/Blink blink
Jag tycker än i denna dag att det är fasaväckande att tänka på Wolwermattons tunga, släpande fotsteg långt där borta i den trånga gången.
Och lustigt att han tycktes ge mig en signal, kan det ha varit tummen upp? Jag som, löjligt nog, hoppades att han inte såg mig alls.
I den här byggnaden - ja det har ju gått rätt lång tid sedan det hände - fanns det som en slags spiltor i trä. Kanske hade det faktiskt varit spiltor för hästar, eller för andra djur. Och det var alltså här, som jag träffade på Major Riebenstahl.
Men alltså, den här byggnaden, varför fanns det spiltor här, jag menar så många våningar upp? Var vi på femte våningen? Eller var vi på tionde? Var vi egentligen på vinden?
Jag hade sagt till min fru att jag måste kolla om vi i Sverige har lika gotiska, dramatiska, uråldriga skyskrapor som i USA. Jag ville ta lite bilder, idealet vore nattetid, och önskedrömmen - ack en nåd att stilla bedja om - vore ifall det utbröt åskväder medan jag stod där på småtimmarna och plåtade. Blixtarna från himlen skulle göra bilderna fantastiska. Krävdes dock att jag hade stativ, bedömde jag.
Min hustru halvsatt i sängen när jag gick. Hennes negligé mer framhävde än dolde. Bysten hävdes när hon lojt mumlade:
Men Dennis, varför ska du ut bland faror när du kan vara här hos mig i sängen bland dunbolster?
Jag kunde faktiskt inte svara på den frågan. Jag visste bara att ibland kom signalen - ut, ut, ut! - och då var det bara att lyda. Det slog aldrig fel. Alltid var det något för mig oväntat som inträffade.
I köttpackningsdistriktet hittade jag den perfekta skyskrapan.
Fan, den måste vara byggd på medeltiden, såna dumma tankar susade genom huvudet när jag förtjust betraktade skapelsen. Det var fullmåne och hav av moln drev över himlen.
Jag försökte räkna antalet våningar, men tappade hela tiden räkningen vid 22.
Stora arealer land låg öde runt den gamla skyskrapan, alltihop parkeringsplatser. Tänk att de har råd att låta mark stå obebyggd så här mitt inne i stan, tänkte jag.
Jag körde bilen så långt bort jag kunde på parkeringsplatsen, tog ut kameran och rigggade upp stativet. Jag litade på min tur, snart skulle det bli åskväder, trots att det inte varit något sådant på evigheter och trots att inte någon av mina väderleksutsiktsfixerade vänner sagt ett ljud om kommande åska.
Jag tog några bilder på tid, lät sekunderna ticka, och visst blev det bra, men inte fan kom det något åskväder. Bilderna skulle helt klart hålla för att hängas på fotoklubbens årliga utställning och de skulle helt klart hålla för att göra de flesta av mina amatörfotokollegor avundsjuka, jag hade redan titeln klar, den skulle stå på en stor skylt: ”Bjässens ensamhet”, okej okej, men var fanns the big dramatik?
Tänkte, nej nu packar jag ihop och åker hem, när jag upptäckte några saker. Det blinkade oregelbundet högt upp i byggnaden, ett svagt rött sken. Det var för ojämnt i rytmen för att komma från någon mekanisk anordning. Det måste vara en levande varelse som höll på. Kanske hade en råtta hittat någon elektrisk kontakt av något slag, och roade sig med att hoppa på den?
Jag smålog. Lustiga tankar min frus man har i huvudet. Råttor som hoppar upp och ner på en elektrisk kontakt högt uppe i en dyster utrangerad skyskrapa!
Med ens försvann mitt leende, för nu upptäckte jag den andra saken.
Major Riebenstahls bil, ingen tvekan om den saken. Den stod parkerad under en blekgul gatlykta. Jag fattade inte varför jag inte märkt den först, kanske för att den stått omgiven av en massa skrotade varubilar, eller om det var husvagnar.
Men den långa antennen med rävsvans, och Merca, det var onekligen Major Riebenstahls signum.
Jag rös, och smålog, fråga mig inte varför. Samtidigt erinrade jag mig snacket om den kuslige Wolwermatton. Så sent som i går hade min fru avkrävt mig ett löfte.
Lova mig att du inte går ut på stan i tokerier så länge den där Wolwermatton går lös, ja just så hade hon sagt och jag hade lovat heligt och dyrt. Men så fort jag fått skyskrapevittring denna natt hade både hon och jag glömt detta heliga löfte, hon visste, och jag visste, att varje gång instinkten drog mig ut i landet, eller ut på stan, kunde inget hejda mig.
Belöningen var de årliga diplomen i amatörfotoklubbens tävling.
Om vi hade en gillestuga, skulle det sitta fint att rada upp alla diplomen där, så brukar min hustru säga.
Någonstans ytterst i min hjärna föresvävade det mig att jag borde åka hem och lägga mig, särskilt som de varnat tusen och en gånger på radion för Wolwermatton och uppmanat folk att hålla sig inomhus.
Men om faktiskt Major Riebenstahl befann sig här, var det något som måste undersökas. Wolwermatton eller inte - where do we go from here?
Jag körde bort min bil så långt jag kunde och parkerade den bakom några uråldriga sönderrostade containrar. Jag såg upp mot skyskrapen och gissade att det blinkande ljuset kom från nionde våningen. Jag försökte hålla mig dold så gott jag kunde när jag gick ner mot kolossen.
Big Ol´ Tower, så hade byggnaden kallats redan när den var nybyggd, och det lär ha varit 1899. Borgmästaren och hela gräddan var där. Den paranta societetsskönheten hade faktiskt krossat en champagneflaska mot fasaden, det hade ansetts lämpat att likna byggnaden vid ett skepp, eftersom den låg vid vattnet.
Min gissning var att det fanns en dörr nära Major Riebenstahls Merca. Det fanns det. Den var olåst. Den gnisslade som fan när jag öppnade den.
En stor varuhiss med volym att kunna svälja en traktor syntes en bit bort. Den struntade jag i. Blir för mycket ljud. Vi tar trapporna.
Dags att börja räkna. En våning, pust pust. Två våningar, tre, och så vidare. Jag hade närmat mig tionde våningen när jag hörde en svag jämmer.
Jag rös till. Tänk om det var Wolwermatton?! Han åt ju folk levande. Jag stod still. Mina ögon vande sig vid dunklet. Jag såg silhuetten av en hand som höjdes mot ett fönster. Sedan började det blinka. Rött ljus. Blink blink. Blink blink.
Det där är fan inte Wolwermatton, tänkte jag. Han kör inte finlir med nån ficklampa.
Hallå Majoren, chansade jag, halvhögt. Figuren i dunklet spratt till och tappade ficklampan i golvet. Jag plockade upp den och lös figuren i ansiktet.
Yes! Det var faktiskt Major Riebenstahl. Han stod där i full uniform, men det lustiga var att ena handen satt fast i någon slags handboja som hängde ned från en stolpe. Jag såg mig omkring. Det här var en porrkvart. Eller bondagelya. Här fanns massor av bojor, dildosar, skinnklädda pallar, you name it.
Hur har du hamnat här? sa jag.
Men Dennis, vilken tur att du kom!, utbrast Major Riebenstahl. Nu tar du genast och får loss mig.
Men hur har du hamnat här?, frågade jag. Varför sitter handen fast?
Det ska du skita i, fräste Major Riebenstahl. Nu ska du få loss mig i rödaste rappet, fan jag misstänker det här var en fälla av han Wolwermatton.
En djävul grep min hjärna. Samme Major Riebenstahl som beordrat sedlighetspolisen att haffa min flickvän som misstänkt prostituerad, hon som fan var oskuld, ja vi var ju väldigt unga när det hände, hon var helt förstörd, det var nån militärläkare som nödvändigt skulle göra gynekologisk undersökning på henne, samme Major Riebenstahl beordrade nu mig att få loss honom.
Jag lös mig själv i ansiktet.
Snälla Majoren, sa jag, jag ska gärna hjälpa dig om jag kan. Men se hur blek jag är. Jag har klent hjärta. Jag... , här släppte jag ficklampan och segnade ner... jag har...svagt hjärta...de här trapporna, oj oj, nu kanske vi dör här ihop.
För fan Dennis, inte visste jag att lillhoran var din flickvän, väste Major Riebenstahl desperat. Och du fick ju igen henne i oskatt skick. I stort sett.
I stort sett. Han skulle bara veta hur många gruppterapier vi suttit, hon och jag efter denna händelse. Fan vet var hon finns i denna dag, när jag tänker efter. Det var nåt om nån välgörenhetsorganisation som hjälper fattiga i andra länder...
I oskatt skick. I stort sett. Fan vad förbannad jag blev. Jag stönade lite extra, tog mig åt hjärtat, hoppades majoren såg det där han hängde med handen uppe i den där bojan.
Mina hjärtpiller, glömde ta dem, stönade jag. Och alla de här trapporna...
Fader vår innerligaste herre, du som av germaner dyrkats alltsedan omvändelsen, du som gav oss segern mot romarna i den där stora skogen, kom nu till min undsättning.
Såna ramsor började rinna ur majorens mun.
Låt tvedräkt försvinna, låt hunnerna förgås, ge ära åt hjältarna och död åt inkräktarna, ge evigt liv åt vår ärorika ras och fräls oss rättrogna ur dödens käftar.
Fan, majoren var ju nästan litterär.
På ärkeängelns sida finns rättvisans svärd ihop med lilla Bambi och en nallebjörn...
Hmmm, majoren verkade slira.
Jag låg nu på golvet och flämtade.
Ge min skivsamling till Kommunistiska Partiet Marxistleninisterna Revoutionärerna, rosslade jag.
Jag hatade Kommunistiska Partiet Marxistleninisterna Revolutionärerna, för de var inte stort bättre än majoren, men jag visste att han skulle bli vansinnig när jag sa så.
Ditt satans as, få loss mig nu, morrade han.
Jag tänkte nu skiter jag i det här, men okej jag fullföljer charaden tills jag är utom synhåll.
Kära kära Majoren stönade jag, uppe i himlen ska vi ses. Aldrig trodde jag att vi skulle dö tillsammans i en sunkig skrubb högt uppe i en utrangerad skyskrapa.
Jag hasade mig långsamt ut ur båset, gick upp på knä och spanade bort i gången. Plötsligt fick jag ett hårt slag i ansikte, följt av ett skrammel. Framför mig, bland halmstråna på cementgolvet, låg en nyckelknippa. Ett emblem satt på knippan. Jag anade vart det lutade.
Jag stoppade på mig nyckelknippan och reste mig upp. Långt bort i dunklet kom en hasande gestalt. Det var uppenbarligen han som hade kastat nycklarna i ansiktet på mig.
Wolwermatton, det måste ha varit han, gjorde en gest med huvudet i riktning mot trappan. Jag var inte sen att följa maningen och det sista jag såg var en svepande långsam gest med armen, ja jag tyckte precis han gjorde tummen upp.
Jag slog världsrekord i skyskrapstrappe-löpning och slängde mig på Mercan.
Yes! Rätt nycklar. Det här var oemotståndligt. Min egen bil fick jag ta hand om senare.
Jag visste redan nu vad min hustru skulle säga, med sitt vanliga roade småleende, när jag kom hem:
Nå, vad har du haft för dig? Och ljug inte den här gången!
Jag smålog själv där jag satt vid ratten. Mercan må ha varit närmast antik, men den spann som en katt.
Och vilken härlig fjädring!
(Skrivet den 22 augusti 2009; tänkt att vara andra delen i en samling betitlad "Major Riebenstahls sju dödar")
Och lustigt att han tycktes ge mig en signal, kan det ha varit tummen upp? Jag som, löjligt nog, hoppades att han inte såg mig alls.
I den här byggnaden - ja det har ju gått rätt lång tid sedan det hände - fanns det som en slags spiltor i trä. Kanske hade det faktiskt varit spiltor för hästar, eller för andra djur. Och det var alltså här, som jag träffade på Major Riebenstahl.
Men alltså, den här byggnaden, varför fanns det spiltor här, jag menar så många våningar upp? Var vi på femte våningen? Eller var vi på tionde? Var vi egentligen på vinden?
Jag hade sagt till min fru att jag måste kolla om vi i Sverige har lika gotiska, dramatiska, uråldriga skyskrapor som i USA. Jag ville ta lite bilder, idealet vore nattetid, och önskedrömmen - ack en nåd att stilla bedja om - vore ifall det utbröt åskväder medan jag stod där på småtimmarna och plåtade. Blixtarna från himlen skulle göra bilderna fantastiska. Krävdes dock att jag hade stativ, bedömde jag.
Min hustru halvsatt i sängen när jag gick. Hennes negligé mer framhävde än dolde. Bysten hävdes när hon lojt mumlade:
Men Dennis, varför ska du ut bland faror när du kan vara här hos mig i sängen bland dunbolster?
Jag kunde faktiskt inte svara på den frågan. Jag visste bara att ibland kom signalen - ut, ut, ut! - och då var det bara att lyda. Det slog aldrig fel. Alltid var det något för mig oväntat som inträffade.
I köttpackningsdistriktet hittade jag den perfekta skyskrapan.
Fan, den måste vara byggd på medeltiden, såna dumma tankar susade genom huvudet när jag förtjust betraktade skapelsen. Det var fullmåne och hav av moln drev över himlen.
Jag försökte räkna antalet våningar, men tappade hela tiden räkningen vid 22.
Stora arealer land låg öde runt den gamla skyskrapan, alltihop parkeringsplatser. Tänk att de har råd att låta mark stå obebyggd så här mitt inne i stan, tänkte jag.
Jag körde bilen så långt bort jag kunde på parkeringsplatsen, tog ut kameran och rigggade upp stativet. Jag litade på min tur, snart skulle det bli åskväder, trots att det inte varit något sådant på evigheter och trots att inte någon av mina väderleksutsiktsfixerade vänner sagt ett ljud om kommande åska.
Jag tog några bilder på tid, lät sekunderna ticka, och visst blev det bra, men inte fan kom det något åskväder. Bilderna skulle helt klart hålla för att hängas på fotoklubbens årliga utställning och de skulle helt klart hålla för att göra de flesta av mina amatörfotokollegor avundsjuka, jag hade redan titeln klar, den skulle stå på en stor skylt: ”Bjässens ensamhet”, okej okej, men var fanns the big dramatik?
Tänkte, nej nu packar jag ihop och åker hem, när jag upptäckte några saker. Det blinkade oregelbundet högt upp i byggnaden, ett svagt rött sken. Det var för ojämnt i rytmen för att komma från någon mekanisk anordning. Det måste vara en levande varelse som höll på. Kanske hade en råtta hittat någon elektrisk kontakt av något slag, och roade sig med att hoppa på den?
Jag smålog. Lustiga tankar min frus man har i huvudet. Råttor som hoppar upp och ner på en elektrisk kontakt högt uppe i en dyster utrangerad skyskrapa!
Med ens försvann mitt leende, för nu upptäckte jag den andra saken.
Major Riebenstahls bil, ingen tvekan om den saken. Den stod parkerad under en blekgul gatlykta. Jag fattade inte varför jag inte märkt den först, kanske för att den stått omgiven av en massa skrotade varubilar, eller om det var husvagnar.
Men den långa antennen med rävsvans, och Merca, det var onekligen Major Riebenstahls signum.
Jag rös, och smålog, fråga mig inte varför. Samtidigt erinrade jag mig snacket om den kuslige Wolwermatton. Så sent som i går hade min fru avkrävt mig ett löfte.
Lova mig att du inte går ut på stan i tokerier så länge den där Wolwermatton går lös, ja just så hade hon sagt och jag hade lovat heligt och dyrt. Men så fort jag fått skyskrapevittring denna natt hade både hon och jag glömt detta heliga löfte, hon visste, och jag visste, att varje gång instinkten drog mig ut i landet, eller ut på stan, kunde inget hejda mig.
Belöningen var de årliga diplomen i amatörfotoklubbens tävling.
Om vi hade en gillestuga, skulle det sitta fint att rada upp alla diplomen där, så brukar min hustru säga.
Någonstans ytterst i min hjärna föresvävade det mig att jag borde åka hem och lägga mig, särskilt som de varnat tusen och en gånger på radion för Wolwermatton och uppmanat folk att hålla sig inomhus.
Men om faktiskt Major Riebenstahl befann sig här, var det något som måste undersökas. Wolwermatton eller inte - where do we go from here?
Jag körde bort min bil så långt jag kunde och parkerade den bakom några uråldriga sönderrostade containrar. Jag såg upp mot skyskrapen och gissade att det blinkande ljuset kom från nionde våningen. Jag försökte hålla mig dold så gott jag kunde när jag gick ner mot kolossen.
Big Ol´ Tower, så hade byggnaden kallats redan när den var nybyggd, och det lär ha varit 1899. Borgmästaren och hela gräddan var där. Den paranta societetsskönheten hade faktiskt krossat en champagneflaska mot fasaden, det hade ansetts lämpat att likna byggnaden vid ett skepp, eftersom den låg vid vattnet.
Min gissning var att det fanns en dörr nära Major Riebenstahls Merca. Det fanns det. Den var olåst. Den gnisslade som fan när jag öppnade den.
En stor varuhiss med volym att kunna svälja en traktor syntes en bit bort. Den struntade jag i. Blir för mycket ljud. Vi tar trapporna.
Dags att börja räkna. En våning, pust pust. Två våningar, tre, och så vidare. Jag hade närmat mig tionde våningen när jag hörde en svag jämmer.
Jag rös till. Tänk om det var Wolwermatton?! Han åt ju folk levande. Jag stod still. Mina ögon vande sig vid dunklet. Jag såg silhuetten av en hand som höjdes mot ett fönster. Sedan började det blinka. Rött ljus. Blink blink. Blink blink.
Det där är fan inte Wolwermatton, tänkte jag. Han kör inte finlir med nån ficklampa.
Hallå Majoren, chansade jag, halvhögt. Figuren i dunklet spratt till och tappade ficklampan i golvet. Jag plockade upp den och lös figuren i ansiktet.
Yes! Det var faktiskt Major Riebenstahl. Han stod där i full uniform, men det lustiga var att ena handen satt fast i någon slags handboja som hängde ned från en stolpe. Jag såg mig omkring. Det här var en porrkvart. Eller bondagelya. Här fanns massor av bojor, dildosar, skinnklädda pallar, you name it.
Hur har du hamnat här? sa jag.
Men Dennis, vilken tur att du kom!, utbrast Major Riebenstahl. Nu tar du genast och får loss mig.
Men hur har du hamnat här?, frågade jag. Varför sitter handen fast?
Det ska du skita i, fräste Major Riebenstahl. Nu ska du få loss mig i rödaste rappet, fan jag misstänker det här var en fälla av han Wolwermatton.
En djävul grep min hjärna. Samme Major Riebenstahl som beordrat sedlighetspolisen att haffa min flickvän som misstänkt prostituerad, hon som fan var oskuld, ja vi var ju väldigt unga när det hände, hon var helt förstörd, det var nån militärläkare som nödvändigt skulle göra gynekologisk undersökning på henne, samme Major Riebenstahl beordrade nu mig att få loss honom.
Jag lös mig själv i ansiktet.
Snälla Majoren, sa jag, jag ska gärna hjälpa dig om jag kan. Men se hur blek jag är. Jag har klent hjärta. Jag... , här släppte jag ficklampan och segnade ner... jag har...svagt hjärta...de här trapporna, oj oj, nu kanske vi dör här ihop.
För fan Dennis, inte visste jag att lillhoran var din flickvän, väste Major Riebenstahl desperat. Och du fick ju igen henne i oskatt skick. I stort sett.
I stort sett. Han skulle bara veta hur många gruppterapier vi suttit, hon och jag efter denna händelse. Fan vet var hon finns i denna dag, när jag tänker efter. Det var nåt om nån välgörenhetsorganisation som hjälper fattiga i andra länder...
I oskatt skick. I stort sett. Fan vad förbannad jag blev. Jag stönade lite extra, tog mig åt hjärtat, hoppades majoren såg det där han hängde med handen uppe i den där bojan.
Mina hjärtpiller, glömde ta dem, stönade jag. Och alla de här trapporna...
Fader vår innerligaste herre, du som av germaner dyrkats alltsedan omvändelsen, du som gav oss segern mot romarna i den där stora skogen, kom nu till min undsättning.
Såna ramsor började rinna ur majorens mun.
Låt tvedräkt försvinna, låt hunnerna förgås, ge ära åt hjältarna och död åt inkräktarna, ge evigt liv åt vår ärorika ras och fräls oss rättrogna ur dödens käftar.
Fan, majoren var ju nästan litterär.
På ärkeängelns sida finns rättvisans svärd ihop med lilla Bambi och en nallebjörn...
Hmmm, majoren verkade slira.
Jag låg nu på golvet och flämtade.
Ge min skivsamling till Kommunistiska Partiet Marxistleninisterna Revoutionärerna, rosslade jag.
Jag hatade Kommunistiska Partiet Marxistleninisterna Revolutionärerna, för de var inte stort bättre än majoren, men jag visste att han skulle bli vansinnig när jag sa så.
Ditt satans as, få loss mig nu, morrade han.
Jag tänkte nu skiter jag i det här, men okej jag fullföljer charaden tills jag är utom synhåll.
Kära kära Majoren stönade jag, uppe i himlen ska vi ses. Aldrig trodde jag att vi skulle dö tillsammans i en sunkig skrubb högt uppe i en utrangerad skyskrapa.
Jag hasade mig långsamt ut ur båset, gick upp på knä och spanade bort i gången. Plötsligt fick jag ett hårt slag i ansikte, följt av ett skrammel. Framför mig, bland halmstråna på cementgolvet, låg en nyckelknippa. Ett emblem satt på knippan. Jag anade vart det lutade.
Jag stoppade på mig nyckelknippan och reste mig upp. Långt bort i dunklet kom en hasande gestalt. Det var uppenbarligen han som hade kastat nycklarna i ansiktet på mig.
Wolwermatton, det måste ha varit han, gjorde en gest med huvudet i riktning mot trappan. Jag var inte sen att följa maningen och det sista jag såg var en svepande långsam gest med armen, ja jag tyckte precis han gjorde tummen upp.
Jag slog världsrekord i skyskrapstrappe-löpning och slängde mig på Mercan.
Yes! Rätt nycklar. Det här var oemotståndligt. Min egen bil fick jag ta hand om senare.
Jag visste redan nu vad min hustru skulle säga, med sitt vanliga roade småleende, när jag kom hem:
Nå, vad har du haft för dig? Och ljug inte den här gången!
Jag smålog själv där jag satt vid ratten. Mercan må ha varit närmast antik, men den spann som en katt.
Och vilken härlig fjädring!
(Skrivet den 22 augusti 2009; tänkt att vara andra delen i en samling betitlad "Major Riebenstahls sju dödar")
torsdag 20 augusti 2009
Peptalk
Hej, hej, jag är er nye coach-inspirationsmanager-team member! Se mig bara som en av grabbarna i gänget!
Som ni märker, är jag helt säkrad. Jag har mummat mig, alltså kört roll-on under armarna, suspensoaren sitter som gjuten, slips, kavaj, allt är i synk, andedräkten rätt, varit hos tandhygienisten, varit hos min egen motivationscoach, så ni ser jag har täckt upp bakåt-uppåt!
Om nån av er undrar, har jag även haft hyggligt mycket älskog med min kära representativa hustru som i sin ungdom körde jävligt många drejkurser, bara så ni vet.
Och om nån av er tycker jag är svettig om pannan, är det bara ett termodynamiskt fenomen för att jag står precis under vår air condition-outlet eller vad det heter, precis här vid overheaden.
Om jag bara - svisch - får dra ut min pekpinne som ser ut som en penna, så ska vi se vad alla de röda och svarta siffrorna på diagrammen betyder.
Nu vill jag att alla ni som sitter här i dag ska veta - ja även ni som strax ska få sparken - att jag har läget jävligt under kontroll. I min träning ingår även anger management. De tog dit några ligistvärstingar till koncernens träningsläger och de kallade mig SAKER!
De kallade mig FRUITCAKE! Har ni hört, va? Och inte hade de nån aning om att jag hade redan suspensoaren på plats och var totalmummad under armarna, så inte fan kunde de komma åt mig, ha-ha!
Nej, då, och de försökte allt och sa jag var bög och allt vad det nu var, och jag bara log och sa att vi är ett team och vi kommer att lyckas tillsammans.
Ja, jag ska inte trötta er med detaljer, men kontentan är att ligistvärstingarna är avpolleterade och jag är kvar, och det är väl, som man säger, målen som räknas, eller hur?
Nej, om vi nu alla tar ett fast tag om våra temuggar i vänster hand och säger "Allt är möjligt, Koncernen äger!" - ja då ska ni se att trenden vänder fortare än jag hinner säga paradigmskifte.
Puss på er alla medarbetare och utgå nu!"
Skrivet 20 augusti 2009
Som ni märker, är jag helt säkrad. Jag har mummat mig, alltså kört roll-on under armarna, suspensoaren sitter som gjuten, slips, kavaj, allt är i synk, andedräkten rätt, varit hos tandhygienisten, varit hos min egen motivationscoach, så ni ser jag har täckt upp bakåt-uppåt!
Om nån av er undrar, har jag även haft hyggligt mycket älskog med min kära representativa hustru som i sin ungdom körde jävligt många drejkurser, bara så ni vet.
Och om nån av er tycker jag är svettig om pannan, är det bara ett termodynamiskt fenomen för att jag står precis under vår air condition-outlet eller vad det heter, precis här vid overheaden.
Om jag bara - svisch - får dra ut min pekpinne som ser ut som en penna, så ska vi se vad alla de röda och svarta siffrorna på diagrammen betyder.
Nu vill jag att alla ni som sitter här i dag ska veta - ja även ni som strax ska få sparken - att jag har läget jävligt under kontroll. I min träning ingår även anger management. De tog dit några ligistvärstingar till koncernens träningsläger och de kallade mig SAKER!
De kallade mig FRUITCAKE! Har ni hört, va? Och inte hade de nån aning om att jag hade redan suspensoaren på plats och var totalmummad under armarna, så inte fan kunde de komma åt mig, ha-ha!
Nej, då, och de försökte allt och sa jag var bög och allt vad det nu var, och jag bara log och sa att vi är ett team och vi kommer att lyckas tillsammans.
Ja, jag ska inte trötta er med detaljer, men kontentan är att ligistvärstingarna är avpolleterade och jag är kvar, och det är väl, som man säger, målen som räknas, eller hur?
Nej, om vi nu alla tar ett fast tag om våra temuggar i vänster hand och säger "Allt är möjligt, Koncernen äger!" - ja då ska ni se att trenden vänder fortare än jag hinner säga paradigmskifte.
Puss på er alla medarbetare och utgå nu!"
Skrivet 20 augusti 2009
onsdag 19 augusti 2009
Call me Yuppie Fruitcake
And you can call me yuppie fruitcake, but I will never die
Call me two bit dim wit, but I will never die
You can give my pants to the Salvation Army, tough I guess, but i will never die
You just give me one extract, just one extract, so I know for sure
Man over board, but why always call for me?!
(Skrivet 18 augusti 2009)
*
Call me two bit dim wit, but I will never die
You can give my pants to the Salvation Army, tough I guess, but i will never die
You just give me one extract, just one extract, so I know for sure
Man over board, but why always call for me?!
(Skrivet 18 augusti 2009)
*
onsdag 12 augusti 2009
10 år sen "Underground Will Take Over Tantogården"
Kolla soundcheck med mitt tidigare band Not Dead Jet och med trubadur Pierre Ström!
Filmat av Per Larsen, Studio Autonom, den 13 augusti 1999, med start cirka kl. 14. Proggmusikfest med titeln "Underground will take over Tantogården". Syftet med den festen var att dra in pengar till en stor fest påföljande år, alltså år 2000, för att fira 30-årsminnet av första Gärdetfesten.
I Not Dead Jet ingick, förutom jag, Svante Lindskog, Kai Stavre och Hans "Jabberwock" Linnman.
Jag ska försöka att lägga ut även de fyra låtarna vi körde: Cheap Chip Ciao, Blåa Änglar, Syster Cinderella och Sprithäxan.
Gå till nedanstående webbplats och klicka sen på "Videos":
http://www.myspace.com/dennisdreambanddarlings
Filmat av Per Larsen, Studio Autonom, den 13 augusti 1999, med start cirka kl. 14. Proggmusikfest med titeln "Underground will take over Tantogården". Syftet med den festen var att dra in pengar till en stor fest påföljande år, alltså år 2000, för att fira 30-årsminnet av första Gärdetfesten.
I Not Dead Jet ingick, förutom jag, Svante Lindskog, Kai Stavre och Hans "Jabberwock" Linnman.
Jag ska försöka att lägga ut även de fyra låtarna vi körde: Cheap Chip Ciao, Blåa Änglar, Syster Cinderella och Sprithäxan.
Gå till nedanstående webbplats och klicka sen på "Videos":
http://www.myspace.com/dennisdreambanddarlings
lördag 8 augusti 2009
Sjuk lina
du sjunger från en sjuk lina
Det här koret är inte gravsatt
alla måste uppvisa giltigt färdbevis
alla MÅSTE uppvisa giltigt färdbevis
tvi vale spotta i norr
hur ursäktar man en strypsnara?
Den här linan är inte säker
(Skrivet 18 april 2008 kl. 08.15, fredagsledig.)
Det här koret är inte gravsatt
alla måste uppvisa giltigt färdbevis
alla MÅSTE uppvisa giltigt färdbevis
tvi vale spotta i norr
hur ursäktar man en strypsnara?
Den här linan är inte säker
(Skrivet 18 april 2008 kl. 08.15, fredagsledig.)
onsdag 5 augusti 2009
Doppelgänger VS Fadde
Är det kändis-Fadde på bilden? Bilden togs i juni av lille m, som har fyllt 2 år nu i augusti. Han plåtade mig vid Slussens tunnelbanestation. Nu har jag skurit bort mig själv ur bilden. Är det Fadde vi ser? Döm själva!
Paradmarsch:
DOPPELGÄNGER VS FADDE
Långt bortom stormar och strid går Doppelgänger
han som var Faddes totala look-a-like
när han fick nobben från Wiener Knabensänger
for han i vrede till Norden på sin bajk
nu Stockholms gator hans hemmaplans terräng är
till toner av Södra Bergens balalajk
han tar kebab med sin labb när hungern tränger
han heter Wolfgang men kallar sig för Majk
långt bortom stockar och sten nu vandrar Fadde
han som besteg vackert sto emellanåt
som fryntlig dörrvakt han Sveriges damer gladde
han såg det mesta av flärd och pomp och ståt
ack, den som ändå så världsvan visdom hade
och kunde segla i väg på lyckans båt
med såväl Bettan, Lulu, Fifi som Madde
som ständigt rycker så skälmskt i någon tåt!
Av Dennis Renfors
(Skrivet 2009-08-03, kl. 00:32 till 2009-08-05, 10.27.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)