Glistrups rättegång började. Ofta hade han någon slags ouvertyr. Han brukade dra några skrythistorier. -Hör du Olof, sa han och la huvudet på sned. Ibland får jag så dåligt samvete.
Han såg belåten ut.
-Jaha, nu börjas det igen! tänkte Olof. Det blir väl det där om självmordet.
Det blev det. Favorit i repris var Glistrups melodi.
-Jo, jag minns alltså, sa Glistrup, den där svenska bruden jag träffade på kibbutzen i Israel. Hon var väldigt drogfixerad. Och så blev hon jävligt fixerad vid mig. Ja, det blev liksom väldigt neurotiskt.
-Om jag ska vara riktigt uppriktig, tror jag att felet kan ha legat lite hos mig, också. Jag lät henne bikta sig hos mig; hon var ju sa jävla vilsen.
Minnen sköljde över Glistrup.
-Ack ja, dessa varma nätter, dessa brajor och små fingerpullor! Jag minns detta stimulerande av klitoris. Och som hon grät.
-Flickan hade ingen far. Så jag fick bära upp den rollen. Till sist sa jag att jag måste åka hem till Sverige igen. Hon blev förtvivlad. Jag tvekade. Hon sa att "om du åker, så tar jag livet av mig!" Det här var en himla svår situation, som du säkert förstår, Olof.
-Tell me more about den där fjädern i hatten! tänkte Olof, som började härskna till.
-Ja, och sen åkte jag, och hon tog livet av sig, alltså, sa Glistrup och tystnade.
Han tittade rakt ut, med tom blick och försökte se ödmjuk ut.
-Så det där är ju en jävligt tung grej, som man bär på, sa han till sist. Ja, det var nära ögat, att Didrik hade gått samma väg. Samma skrot och korn.
-Men, fortsatte han, så är det om man har en stark personlighet. Då får man fejsa att svaga själar tyr sig till en. Och, ja, somliga tvingas man att lämna längs vägen.
Olika tankar for genom Glistrups huvud.
-Undrar när den där Didrik tänker ge igen? Jävla hemskt för en annan att inte våga gå på samma fester som han.
Glistrup erinrade sig hur han härom året mött Didrik släpande på en stor gitarrförstärkare utanför Soundside i Götgatsbacken. Didrik hade haft ett kors i en silverkedja runt halsen.
Som slagen av en knytnäve i pannbenet hade Glistrup vacklat bakåt och i sista stund räddat sig in i en tobaksaffär. Där hade han köpt ett exemplar av den grova porrtidningen Private och ringt och skällt på Rita.
-Du din jävla döddansare, nu tar du bilen och kommer och hämtar mig! hade han rutit.
-Din djävul! hade Rita svarat. Ska jag få fan för att jag står för familjens försörjning?
-Nej, nu Rita! hade Glistrup vrålat. Om du inte passar dig, vet du vad jag har har i väskan. Jag säger bara en sak - Jack Daniels. Jag kan nog slå flaskan i skallen på dig.
Detta minne gjorde Glistrup skitförbannad.
-Hördu Olof, din känslolöse fascisttyp, varför responderar du inte på min hjärteklagan? skrek han. Jag berättar ju om mitt livs vrålångest.
-Äsch, jag kan dig, morskade Olof upp sig. Den där storyn har jag ju hört x antal gånger. Du vill att jag ska säga att "tänk, vad mycket du måste ha betytt för den där människan!"
-Ditt svin! skrek Glistrup och kastade en av Ritas vaser i väggen.
Hon kom rusande och försökte blidka honom.
-Hör du söta Ruppen, fjäskade hon.
Ruppen var hennes smeknamn för Glistrup.
-Nu tar vi och pratar om nåt annat, fortsatte hon. Jag har ju fixat så att hon den där klingsporkopian som du är så kåt på, köper ut ett helt gäng Leonard Cohenbiljetter. Han kommer ju hit snart.
Glistrup kom in på andra och angenämare tankar.
-Jag minns, sa han drömmande, en annan kibbutz jag var på. Där fanns det en skitsnygg israelisk brud. Ja, alla dom där sionistfittorna är ju för jävla läckra.
-Jag och ett gäng degos, kibbutzarbetande amerikanska och engelska snubbar, brukade ligga på stranden där vid Haifa på nätterna och dricka rödvin och röka braja.
-Och då var hon där. Innan hade hon varit på den där ön Hydra, när Leonard Cohen bodde där.
Han smakade på öns namn.
-Hyyydra, alltså! Ja, och hon hade varit ihop med Cohen och var en jävel på att spela gitarr och sjunga. Så då sjöng hon "A bunch of lonesome heroes".
Glistrup röt fram sångens titel. Han röt alltid, när han drog ett citat.
-Och alla snubbarna var ju så jävla kåta på henne, men det var ju mig som hon spann på, så då låg man där och stimulerade henne litegrann, medan de fick titta på och var så jävla låga!
-Fattar du det där, din känslolöse jävel? skrek han till Olof.
-Ja, jo, svarade denne. Jag fattar, att poängen var inte att du tyckte om henne - poängen var att de andra killarna blev deprimerade.
-Och så fattar jag, fortsatte Olof med ett småleende, att du vill ha sagt, att egentligen har DU OCKSÅ legat med Cohen.
Detta var vad Glistrup hade väntat på. Nu kunde han äntligen få bli riktigt jävla rättvist uppriktigt proletärt förbannad.
Din glädjedödare! skrek han. Ditt småaktiga kräk! Ack vad har jag gjort för att min före detta ska ha ett sånt vrak till man?!
-Man, förresten, fortsatte han. Ta bara, när du hade köpt en okrossbar termos i rostfritt stål. En jävla potensförlängare, som du gick och skröt med. Men du blev minsann flat, när jag gick och köpte en som var dubbelt så stor. Minns du det, ha-ha, minns du det, du din jävla Charles Bronson?!
Olof mindes.
-Om Djävulen tar människoskepnad, så liknar han bergis Glistrup, tänkte han. Har jag gjort nån tabbe i ett tidigare liv, för att behöva dras med honom?
-Snälla Ruppen, försökte Trana, nu ska du väl inte börja bråka igen. Jag trodde att du hade förlåtit Olof det där med termosen.
-Du din jävla medlarfitta! skrek Glistrup. I alla dessa år har jag fått höra ditt överslätande ointelligenta snack och alla dessa tårar. Fan vet, om du inte en vacker dag hittar på nåt om att det är MITT fel att Trixe har spårat ur. En son som är tjyv, det är ju höjden!
-Tja, du var ju borta ur bilden de viktigaste åren, sa Trana.
-De viktigaste åren! skrek Glistrup. Vad vet du om "de viktigaste åren"? Om du hade Iäst på i dina jävla Månadens Bok-böcker hade du väl för sjutton djävlars helvete kunnat ta in i din trånga trånga skalle att de viktigaste åren, det är ju här och nu. Ju!
-Men så är det, fortsatte han, när man är ihop med en dum jävla visionslös gås. Det blir samma eviga trams om att hjälpa till med blöjor och om hushållspengar och att man ska inte få ta sig ett järn.
-Om såna som du skulle få styra världen, Trana, hur skulle det gå då? Skulle det bli skrivet nån jävla "Vandring i solen" då, tror du?
Han sprättade upp en ny ölburk.
-Ja, sa han begrundande, vad fan vet du egentligen om "En vandring i solen"? Har du nånsin sysslat med nåt annat än att ligga med din idiotnäsa nertryckt i upplandsmullen? Har, du, va, va? Svara mig då, för helvete!
-Snälla Ruppen, du vet att jag älskade dig, grät Trana.
-Snack, snack! utropade Glistrup och spottade triumferande på golvet.
Trana började storgråta. Detta var Ijuv musik för Glistrup. Han mindes fornstora dar.
Han beslöt att det var dags att trösta.
-Snälla söta Trana, brummade han. Du minns väl hur fint det var den där gången nittnafemtiåtta när du bara var sexton och jag raggade upp dig i min Volvo vid korvkiosken. Första fingerpullan. Och ja, vi hade ju så fina trekanter, sen, när jag blev ihop med Rita.
Han skakade långsamt begrundande på huvudet.
-Jag medger att det blev en del konstiga neurotiska uppbindningar och fixeringar. Men i stort var det ju toppen. Jag minns hur du skrattade och grät om vartannat, när jag hade dig att slicka upp den där punschen ur Ritas fitta.
Glistrup vände sig mot Olof och hånskrattade.
-Men sånt där har du din fantasilöse tomte ingen jävla aning om.
Han tog några sväljar starköl.
-Jag säger dig bara en sak, Olof - leve döden! Nej, vad säger jag, jag menar såklart Bertolucci, nej, Hemingway, vafan ...
-Börjar bli rasslig i kolan, tänkte han för sig sjäIv.
-Nej, nu kom jag på det! tjöt han i triumf. Fantasin till makten! så klart. Det du, Olof, Vandring i solen och Fantasin till makten; men du är ju dum som ett spån, helt raderad.
Glistrup gick upp i varv.
-Grisar med vingar! skrek han. Just det, grisar med vingar! Det är modellen - om alla svin kunde flyga så skulle vi få se på fan. Men ni i hela det här jävla gänget är som en trist, småskuren hem- och skolaförening. Det ska vara prydliga förkläden och tända ljus och nojiga gnolanden, medan hela eran jävla paranoia väser som en böld i arslet.
I tusen år kan man predika djävulens lov för er, eller änglarnas, men det enda ni tänker på är om ni har deklarerat hederligt, förutom du förstås Trixe, men jag kommer till dig sen, det kan du jävlar i mig lita på.
Trixe skulle snart hem och lägga sin bebis, och hoppades att farsgubben, med stölens hjälp, skulle glömma honom. Han flyttade sig diskret en bit bort i rummet.
Rita gav hals.
-Deklarera, sa du deklarera? Vem är det som deklarerar av oss två, va? Vem är det som förstår sig på kassaböcker? Vem var det som lurade av Didrik alla kvittona, så du fick göra x antal avdrag den gången
Glistrup gick fram till Rita.
-Har du sett, Rita, att det är en stor spricka uppe i taket? sa han.
Dum som hon var, släppte Rita ögonkontakten med honom.
Det sa PANG! när Glistrup med en rak höger knockade henne. Dottern Lina skrek högt och sprang efter en hink vatten. Efter att ha fått hinken tömd över huvudet, vaknade Rita till liv.
Hon blinkade och ruskade på sig.
-Förlåt mig, Ruppen, att jag var så egoistisk, snyftade hon. Men jag lovar att kompensera.
Ordet "kompensera" var något som Glistrup älskade att höra.
-Ja, då ska det minsann kompenseras med besked, sa han allvarligt. Den här gången får det bli TVÅ n*grer. För du vet hur jävla sne jag blir när du kommer så där jävla ful underifrån och försöker komma på topp och slå neråt.
-Jag lovar, sa hon. Jag säljer vävstolen så vi kan åka till Gambia igen.
Glistrup kände sig nöjd. Han sprättade upp en ny starköl.
-Få se nu, tänkte han, nu har jag betat av Olof, Trana och Rita. Då är det bara ungarna, Lina och Trixe kvar.
-Hör du Lina, morrade han, jag blev så besviken över ditt agerande med Rita här alldeles nyss.
Lina förstod vad som vankades.
-Snälla pappa! skrek hon. Jag gjorde ju vad jag kunde. Jag rusade ju direkt ut i köket och hämtade hinken.
Glistrup skakade långsamt på huvudet.
-Nej du flicka lilla, så lätt slipper du inte undan. Jag ser väldigt allvarligt på det här. Du tycker att du har varit duktig och gjort ditt, bara för att du går och hämtar en hink vatten. Men man klarar sig inte undan sitt ansvar, bara genom att göra minsta möjliga.
-För det första, fortsatte han, tog du inte ställning för mig mot fitt-Rita. Vad är det för en dotter, va?
-Och för det andra, så vet ju du hur mycket hat jag bär inom mig mot det här ruttna kapitalistiska tjyvsamhället, där de sätter dit en så fort man tar hand om en ynka övergiven cykel. Du vet mycket väl, Lina, att jag, jag, som får bära upp att gå omkring i den här svenssonskiten, är en mycket känslig människa.
-Ja, och då, när man vet hur mycket tjyvmentalitet kapitalet har mot oss proletärer och så får man höra en massa totalt visionslöst snack om räkningar och deklarationer och okunnigheter av han Olof här, då blir det ju för mycket för min samvetskänsliga själ, så då var det ju bara naturligt att det skulle gå ut över Rita här, som stod närmast, så då har man väl rätt att förvänta sig, ja, jag stod faktiskt här och tänkte att ska inte min lilla söta lull-Lina ta och ingripa och stoppa mig här nu, så att jag inte blir tvungen att nita Rita.
-Men inte ingrep du! Du bara stod där som en liten trind kossa, med stora runda ögon alldeles vit i ansiktet, som om du väntade dig att Jesus Kristus skulle komma in och ta hand om situationen.
-Du, du, Lina, det var du som genom ditt släpphänta beteende tvingade mig att nita Rita! Titta på henne! Ser du vilken ful blåtira hon har? Och ser du, hur hennes löstand hoppade ur? Det gjorde du mot mig! Och du ska föreställa min dotter. Varför har jag fått ett så ouppmärksamt och otacksamt barn?!
Lina grät.
-Snälla pappa, jag gjorde ju bara vad jag trodde vara rätt. Jag visste inte!
-Nehej, just det, utbrast Glistrup och pekade med ett menande finger på församlingen. Det är just det som är felet med er allihop. Ni vet ingenting!
-Jag ska säga er, sa han, att i det här rummet finns mycket starkare krafter i rörelse, än ni har den blekaste aning om.
-Ni vet ingenting. Men när väggarna börjar brinna och ni hör häxpiporna tjuta och det handlar om en helt annan situation än när ni sitter med era prasslande popcornpåsar och försöker haja Bertolucci, ja då, kanske, att ni börjar inse att ni har åkt ut på en riktig helvetestripp.
-Ni är ruttna, och den som har kommit till den här världen för att tala om det för er, det är jag! vrålade Glistrup.
Han snodde åt sig Tranas stödkäpp och slet plötsligt ner kristallkronan från taket.
Rita grät över spillrorna.
-Snälla Ruppen, grät hon, det där var ju det där tjyvgodset som du var så stolt över! Det tog ju en halv dag för oss att få upp det.
-Skit i det, ditt arsel! röt Glistrup. Stör mig inte, när jag tänker! Nu handlar det faktiskt inte om dig, fast du tycks tro det, din lilla fitt-Rita, nu handlar det faktiskt om min fula dumma olydiga dotter.
-Pappa! skrek Lina, jag lovar att sona mina brott!
-Så ska det låta, mös Glistrup. Där hör ni, ni andra! Men då vill jag att det allra minst blir att du fixar en ny teve åt mig. Nån småpotatis nöjer jag mig inte med, inte efter det här.
-Toppen, pappsen! strålade Lina. Så då slipper jag att bli knullad i arslet av n*grer, som Rita?
Glistrup blev återigen igen rasande.
-Hör jag rätt? skrek han. Snackar min dotter om att knulla? Nej nu, det här är ju för jävligt, jag kommer ju ihåg när jag bytte blöjor på dig och du hade en sån fin springa ...
-Vad i helvete är det här? fortsatte han. Nu vill jag höra dig säga till din far, att du aldrig har knullat. Säg det! Säg det!
-Snälla pappa, grät Lina, jag är ju tjufem och bor ihop med Berra!
-Säger du emot mig också, ungjävel? vrålade Glistrup. Säg att du aldrig har knullat, för annars åker du på samma sjutusans behandling som Rita nyss, och då blir det hon som får springa och hämta vatten, bara så du vet det!
-Ruppen, förlåt henne! skrek en förtvivlad Rita. Hon är ju så ung och omdömeslös och vet inte vad hon säger.
-Vem fan bad dig blanda dig i? skrek Glistrup och sparkade Rita i huvudet.
Hon föll medvetslös omkull.
Nu blev det Trixes tur att hämta vatten. Glistrup fortsatte.
-Nå, hur blir det Lina? morrade han.
Lina tvingade fram ett leende. Hon var kallsvettig i pannan.
-Snälla pappa, sa hon, det fattar du väl, att Berra och jag brukar bara hålla hand.
-Duktig flicka! sa Glistrup nöjd. Ja, det verkar som att du klarar dig för den här gången. Bara du kommer ihåg att fixa den där teven, så.
-Ingen fara, pappa! sa Lina ivrigt. Det finns en på mitt dagis som vi kan tjåla, bara jag får lite hjälp av Trixe.
Glistrup vred sakta på huvudet mot sonen.
-Slut på friden, tänkte denne.
-Ja, alltså, Trixe, jag som har försökt att uppfostra dig, så du kan bli advokat och storfräsare eller nåt sånt, och vad blir tacken? En grabb, som går omkring med villkorligt, om han över huvud taget är på utsidan av murarna!
-Första regeln, sa Glistrup, och det borde väl du ha Iärt dig vid det här laget, är så klart att inte åka fast. Har du aldrig lyssnat på vad din far säger?
-Han har lyssnat, på tok för mycket, tänkte Olof i sitt stilla sinne.
-Ja, men farsan, sa Trixe ivrigt, jag gjorde ju precis som du sa och skyllde allting på Robban. Så det var ju han som fick krypa in den där gången med bilarna som vi snodde. Och förresten fick ju du en nästan ny bilstereo av oss då, det kommer väl du ihåg?
-Förbannade pojkjävel! skrek Glistrup. Tror du att det räcker med att lyckas skylla på Robban? Är du inte klok? Jag säger ju det, att det gäller att inte åka fast.
-Javisst, svarade Trixe tyst och tittade i golvet. Men det var ju faktiskt du som planerade alltihop.
-Nu börjas det igen! skrek Glistrup. Är alla i det här rummet galna? Det vet ju du, Trixe, att när ni gjorde det där som ni gjorde, så var ju jag med Rita i Gambia och höll på med negrer. Jag har helt klart alibi.
-Tack och amen, sa Trixe.
Glistrup morrade.
-För jävligt att grabben har blivit stor, tänkte han. Jag törs inte nita honom. Han kan ju sopa golvet med mig.
-Nåja, hmm, vi stryker ett streck över det hela, sa han. Om du bara tar och presenterar mig för din den där skyddskonsulenten, så att jag, alltså, kan få stimulera henne lite.
-Sorry farsan, men en annan är först på plan, svarade Trixe, och såg sin far i ögonen. Och sen är det det, att hon är av den nyare sorten och går inte alls på det där om "vad tar vänstern för ansvar för trasproletariatet?". Det enda som går hem hos henne, när det gäller trix, det är kuk. Och du har ju själv sagt, att du har supit bort halva potensen.
Glistrup orkade inte svara. Han var trött, packad och yr i huvudet.
-Jag orkar inte ens ge den där Berra en avhyvling, tänkte han. En annan börjar bli slut.
-Skit schamma, sluddrade han. Men du Berra, om jag får höra schå mycket schom att du schtimulerar min dotter, schå blir det SCHTRYK!
-Det är lugnt, Glistrup!, lismade Berra.
Glistrup la sig ner och grät.
-Buhu! det är så synd om mig. Jag är ensammast i hela världen. Snacka om att jag är missförstådd. Mina fingerpullor, mina brajor, mina Jack Daniels och alla mina citat med Camus, allt allt allt har man missförstått. Jag tror jag tar livet av mig!
-Ja, kan du inte ta och göra det? tänkte i samma ögonblick Olof, Trixe och Berra.
Glistrup fortsatte snyftet.
-Jag känner, att endera dan kommer de och tar mig! Jag såg en totalförbjuden videorulle hos polarn häromdan, med Dolph Lundgren. Den heter "The Punishment", och där sitter de på kåken och får hemska straff och jag törs inte tänka på om samma sak ska hända mig, för egentligen är jag helt rutten och som sagt är jag så missförstådd med alla fingerpullor och, ja ni vet.
-Vi vet, lilla Ruppen, tröstade de tre kvinnorna och la sig omkring honom. Du är världens finaste, och i morgon köper vi braja och sprit åt dig och snart är det dags för en ny gambiatripp med lagom mycket strul och du vet, och sen så kommer ju du att få en ny teve av Lina, sa Rita, vars blåtira nu täckte halva ansiktet.
-Är det säkert att ni älskar mig? snyftade Glistrup.
-Ja, det är alldeles alldeles säkert, snyftade kvinnorna tillbaka. Sov nu!
De övriga tre männen betraktade skådespelet.
-Welcome to socialgrupp sju, tänkte Olof.
-Vilken show! tänkte Berra.
-Det här är ju för jävligt, tänkte Trixe. Undra på att jag har blivit idiot.
Han gick hem till sin bebis.
(Glistrup brukar använda n-ordet. I denna text skrivs dock n*grer.)
(©1989-2023 Dennis Renfors)
LÄNKAR:
Foto: Birgitta Schöldström
