Texter och bilder, Dennis

måndag 6 november 2023

Flest fläsk i läppen (med Karin Persson)

 (Skrivet 2015-2023, vers 1 Dennis Renfors, vers 2-3 Karin Persson.)

*

Den som har flest fläsk i läppen

får mest läsk i Kläppen


eller


Den som är mest knäpp i roten

får bäst grepp med foten!


eller


Den som har mest läpp i läsken

får mest klet i näbben!


*

måndag 27 mars 2023

Återseende i kyrkan

Maria och jag skulle gifta oss. Det skulle ske i Svenska kyrkan den 9 november 2006 på Manhattan, NYC. Dagen före bröllopet gick vi till kyrkan för att lära känna lokalen och prästen lite grann.


När det var dags för oss att gå därifrån, berättade prästen att en diktläsargrupp skulle träffas samma eftermiddag i prästens tjänstebostad i kyrkans byggnad. Temat för dagen skulle vara Britt G. Hallqvists diktning. Eftersom jag var något litet bekant med Britt G. Hallqvist (1914-1997), inte minst genom hennes översättningar av Edward Lears nonsensdiktning, tackade vi ja till att vara med.


Vi satt ett halvt dussin människor runt kaffebordet. Alla presenterade sig i tur och ordning. Till höger om mig satt en man som presenterade sig som Kjell Olsson.

Det gick en timme, det gick två, med diktläsning och diskussioner.


Långsamt började någonting sippra fram ur djupet av mitt minne. Kjell Olsson, Kjell Olsson…

Kunde det vara han?

Till slut vände jag mig mot honom och frågade:

-Har du bott i Motala?

-Ja, svarade han.

Jag hade inte sett Kjell Olsson på 30 år.



I svenska kyrkan på Manhattan. Från vänster Kjell Olsson och jag Dennis Renfors. (Foto: Maria Lindewald.)


När jag i mitten av 1970-talet var politiskt verksam i Motala, hade vi det stalinistiska KFml(r) som politiska rivaler.

Jag var medlem i den antistalinistiska Organisationen. En av (r)-arna i Motala var Kjell Olsson. Han gav på den tiden på mig ett närmast blåslaget, hotfullt intryck där han stod i sin stora teatraliskt proletära keps och sålde Proletären utanför systemet bredvid mig som sålde Arbetarkamp. Som jag minns det hatade (r)-arna oss mer än vi hatade dem.

I slutet av 1976 flyttade jag från Motala.


Nu, 2006 i Svenska kyrkan i New York, var den buttre stalinisten förbytt till godmodig sökare. Lustigt nog träffade vi på honom igen, mitt i folkvimlet på Manhattan den 10 november.

Det som han berättade, har jag här sammanställt framför allt som fråga-svar.


Kjell föddes 1945. Han berättade att han var buddhist redan på 1960-talet. Sedan gick han med i KFml. (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna, bildat 1967, Dennis´kommentar.)


Dennis Renfors: Var du buddhist i alla år, samtidigt som du var kommunist?

Kjell Olsson: Ja. Det kan man vara.


D: Varför gick du med i KFml?

K: Jag har alltid varit sådan att om jag upptäcker en ny idé, så går jag in för det helt och hållet. Jag var ju rebell också.


(Rebellerna, även kallade dubbelmaoisterna, existerade från februari 1968 och ungefär ett halvår framåt. Rebellerna omfattade cirka 100 personer och var utbrytare från Clarté och KFml. I gruppen förekom hjärntvätt, och det var mycket nära att någon eller några hade blivit avrättade för att de hade för ”borgerliga” tankar. Rörelsen upplöstes plötsligt efter att några medlemmar protesterat på ett möte i Uppsala och sagt att det här är vansinne.)


D: Var du på kårhuset 1968, som rebell?

K: Ja.


D: Delade du ut stora Maomärken där?

K: Nej, det kommer jag inte ihåg.


En utbrytargrupp ur KFml bildade efter valet hösten 1970 KFml(r), där r stod för revolutionärerna.


Nu, år 2006, pratade Kjell och jag om tiden på 1970-talet i Motala.


K: Egentligen var det synd att vi inte samarbetade.

D: Ja.


K: Vad var det som skiljde oss åt?

D: (Tystnad.)


K: Det kanske var Stalin?

D: Ja.


K: Ja, där har ju ni fått rätt.

D: Det gläder mig att du säger det.


K: Ja, jag har läst en tjock bok som kommit ut nyligen om Stalin. Det har ju kommit fram nya uppgifter, nu när arkiven har öppnats.

D: Ja, det har kommit fram ännu fler uppgifter.

(Eventuellt syftar Kjell här på Simon Sebag Montefiores bok ”Stalin - den röde tsaren och hans hov”, utgiven på svenska 2004. /DR)


D: Isaac Deutscher har tidigare skrivit en stor biografi om Stalin.

K: Ja, jag har hört talas om den, men jag har inte läst den.


K: Det har ju sagts att Stalin var ointellektuell. Men i boken jag läst framkommer att han var väldigt intelligent, och väldigt bildad.


D: Vad jobbar du med?

K: Just nu har jag friår. Fick det i sista stund, för nya regeringen avskaffar ju friåret. Nu bor jag i New Jersey medan min fru studerar dans på Broadway.

(Här kan inflikas att även jag Dennis hade friår nu.)


Kjells nuvarande fru (hans fjärde) är 30 år gammal. (Troligen Gillian, född cirka 1976. /DR)


I Sverige är Kjell lärare i bland annat matematik på Pysslingens gymnasieskola i Haninge.


Kjell och hans första fru Tina bodde i Visby innan de flyttade till Motala (vilket de troligen gjorde 1973).


D: Vad hade du för utbildning när du flyttade till Motala?

K: Jag var ingenjör.


D: Vad för slags ingenjör?

K: VVS.


D: Och jag var socionom. Så man kan säga att vi var överkvalificerade för fabriksarbete?

K: Ja.


D: Du jobbade på Electrolux i Motala?

K: Ja.


K: Jag kommer inte ihåg dig, Dennis.


D: Minns du min partikamrat Märit på Luxor?

K: Nej.


D: Minns du Christian B. på Electrolux?

K: Ja, honom kommer jag ihåg.


D: Minns du Sven R. på Electrolux?

K: Ja, honom minns jag också.


D: Du och Tina hade väl barn i Motala?

K: Ja, två stycken. Vi har för resten fått barnbarn helt nyligen.


D: Bor Tina kvar i Motala?

K: Ja.


D: Vad gör hon?

K: ... hon engagerar sig mycket i olika projekt. Hon har profilerat sig mycket i kvinnofrågor. Härom året blev hon utsedd till ”Årets Motalabo” (av Motala Tidning 1998/DR).


D: Vart tog Motala-(r):aren Anders C. vägen?

K: Ja, han och hans familj flyttade väl tillbaka till Göteborg.


D: Varifrån flyttade du och Tina till Motala?

K: Från Visby.


D: Hennes far var major?

K: Ja.


D: Var han major i Visby?

K: Nej, i Stockholmstrakten. Han var vid kustartilleriet.


D: Fick han skit för att dottern var (r):are?

K: Nej.


D: Jag tycker det var fantastiskt att vi inte fick sparken, trots att vi stod och delade ut flygblad vid fabriksgrindarna (vid samma fabrik som där vi jobbade) och bråkade, och hej och hå.

K: Ja, men vänstern hade ju medvind, så de vågade inte ge oss sparken.


D: Att skicka ut studenter på (proletära) arbetsplatser, det var en grej där vi härmade er. Men det (proletariseringen) var ju jävla dumt.

K: …funderar… men det kan nog komma en ny vänstervåg.

D: Ja, men kanske på ett annat sätt.

K: Ja...


D: Du håller på med meditation. Hur kom du in på det?

K: Jag har varit buddhist sedan 1960-talet. Min fru är kristen, och det har nog påverkat mig. Jag ser mig själv som en kristen buddhist. Egentligen är det inte så stor skillnad. Jag ser det som att Jesus var en god bodhisattva.

(En bodhisattva är ”en varelse som söker upplysning”, en blivande buddha. /DR)


D: Vad gjorde du efter Motala?

K: Jag började jobba som journalist på Proletären i Göteborg.


D: När jobbade du där?

K: 1978-79.


D: Vad gjorde du sen?

K: Jag flyttade tillbaka till Stockholm.


D: Vad gjorde du i Stockholm?

K: Jag var journalist i personaltidningen (DR missat vilken personaltidning) och skrev tidtabeller för SL. Och sen har jag jobbat som lärare.


D: I Göteborg träffade du väl Frank Baude?

K: Ja, men han är pensionerad nu. Och jag känner hans bror, Leif Baude.


D: Vad gör Proletärens före detta chefredaktör Roger Gross nu?

K: Jag vet inte.


D: Vad gör Anders L. från Stockholmsavdelningen?

K: Vet inte.

(I 70-talets början var Anders L. en av de mer resonabla (r)-arna i Stockholm. /DR)


D: Har dina och Tinas barn blivit helt annorlunda mot er? Typ kostymklädda och i karriären?

K: Ja, det kan man väl säga.


D: Vad gör de?

K: En är officer, och en är idrottslärare. Men de är inte särskilt negativa mot de idéer vi hade då. De tyckte att det var en rätt rolig miljö.


När Maria och jag, DR, fredagen den 10 november 2006 stöter på Kjell Olsson igen på Broadway, berättar han att han just är på väg till en annan kyrka, som om jag minns rätt är katolsk. Den heter nåt krångligt i stil med den heliga uppståndelsens kyrka.



Två revolutionärer med friår: Kjell Olsson till vänster och jag Dennis på Broadway i hörnet av 35:e gatan, Manhattan. (Foto: Dennis Renfors.)


Kjell Olsson ställer gärna upp om jag vill intervjua honom för någon bok om 1970-talsvänstern.


Ovanstående är i stort sett identiskt med de anteckningar jag gjorde i november 2006. Det har ännu inte blivit någon bok för min del, men kanske kan det bli.


Paul Heiwe, mångårigt verksam i skolans värld, är en gemensam bekant till mig och Kjell Olsson.


P: "Jag träffade Kjell i slutet på 1990-talet när han arbetade inom skolan i Rågsved. Där jobbade han bland annat med elever från ett krigshärjat Jugoslavien när de uttryckte sig med hjälp av dikt och bild.

Något år senare träffade jag Kjell i Högdalen vid mingel i en tillfälligt inrymd konsthall där lokala konstnärer ställde ut sina verk.

Och i början av 00-talet träffade jag honom igen i Haninge. Där var han år 2003 med om att starta Rudanskolan (numera Innovitaskolan Rudan)."

...


Kjells första fru Tina hälsar den 23 mars 2023:


”Sista åren bodde Kjell i NY och var gift med en amerikansk kvinna. Han avled i Sverige under ett besök hos sin syster och är begravd på Skogskyrkogården. Innan han flyttade till NY arbetade han som lärare och även den sista tiden i NY. Han var lärare för svenska barn organiserat av svenska kyrkan.

Vänligen Tina”

Kjell Olsson, 1945-04-30 till 2010-04-03, avled några veckor före sin 65-årsdag.


Frid över hans minne.

 *

(©2023 Dennis Renfors)

*

måndag 13 mars 2023

Sten-Åke Pregmo, 1919-1999

2022-04-08

Jag drömde i natt att jag träffade Sten Åke Pregmo som var klubbordförande på Luxor i Motala på 1970-talet. Han såg ut som en vältränad fryntlig 45-åring.

Jag sa: ”Förlåt att jag körde propaganda och kallade dig klassförrädare. Det var vanvettigt att jag som var högutbildad skulle ta jobb på fabriken i enda syftet att ställa till bråk. Jag förstår nu i efterhand att du är en hederlig man och att du gjorde så gott du kunde.”


Pregmo skrattade hjärtligt och tog i hand och sa: ”Äsch, det där är glömt och förlåtet. Du och den där flickan var ju som färgklickar på fabriken. Du var som den son som jag aldrig fick. Det var därför jag la en peng när du skramlade med insamlingsbössa för skogsarbetarstrejken utanför systemet.” 


”Vilken tur att jag fick detta sagt”, tänkte jag i min dröm. 

I verkligheten är Sten Åke Pregmo död och begraven sedan många år. Plan B får bli att åka och lägga blommor på hans grav.


(@Dennis Renfors 2022)

*

söndag 26 februari 2023

Tinder-Hinder

 (Skrivet 2021-02-25, kl. 13:00)


ack, vad vet ni barn där ni sorglöst dejtar på Tinder

eller ler åt den tiggarn, den gamle, med muggen av plåt

hur han nertyngd i vattnet gick fram genom Normandies hinder

och fick lungan punkterad av prickskytt som låg i försåt?


ej skall ära och blomster behöljas den raggiga uven

ej skall någon begrunda hans insats och mödor för oss

nej, man ropar från öst och från väst att "titta på tjuven",

"den figuren är farlig och galen, det vet vi förstås”


(©2021 Dennis Renfors)


*

måndag 3 oktober 2022

Bengt Nerman föddes för 100 år sedan

I dag den 3 oktober 2022 är det 100 år sedan Bengt Nerman föddes. Den här intervjun gjorde jag med honom för NT (Norrtelje Tidning) 2014.

...

 Folkbildare fyller 92 år


2 oktober 2014 07:49


Skribenten, läraren, folkbildaren Bengt Nerman har kämpat i hela sitt liv med att vara i skuggan av den berömde fadern Ture Nerman. Sedan länge är hans bok ”Ta arv” nästan klar. I morgon den 3 oktober fyller Bengt Nerman 92 år.

 





Bengt Nerman håller i en flagga från sovjetiska ungdomsorganisationen Komsomol. Den tog pappa Ture med sig hem från Moskva på 1920-talet.

Bild: Dennis Renfors


Han bor året om i föräldrarnas hus.

– Jag går dåligt, men jag är klar i knoppen.

Det är alldeles sant. Han kan ange årtal och även datum för mängder av saker.

Pappa Ture, kommunisten som levde i en fantasivärld, utropade sovjetrepublik här.

– Den 15 juni 1923 kom jag till Blidö för första gången, säger Bengt Nerman. Vid flaggstången stod pappa och mamma och jag, som var åtta månader gammal. Min far hissade en röd flagga och utropade ”Sovjetrepubliken Lillängen”, och han utnämnde mig till statschef.

Bengt Nermans bok om arvet efter fadern har varit nästan klar i flera år. Nya aspekter tillkommer, och han gör kontinuerliga ändringar.

– Att den inte kommit ut än, beror på min tvekan, säger Bengt Nerman fundersamt.

År 1924 var den berömde kommunisten och journalisten Ture i Sovjetunionen och sålde sin roman ”Fem friska” till ett sovjetiskt statligt förlag. Romanen handlade om Ture och hans son Bengt. Dock hade namnen ändrats. Bengt fick exempelvis heta Sven.


I romanen blir pappa revolutionären dödad i Sverige av en reaktionär. Sonen är dock trygg i Sovjetunionen, där han växer upp. Han ser till att en krans läggs på faderns ”hjältegrav”. Omsider sprider sig världsrevolutionen via Polen över till bland annat Sverige. Sonen Sven kan återvända till hemlandet och hämnas faderns död.

– Jag trodde att pappa menade allvar med att jag skulle bli frälsaren som skulle leda världsrevolutionen, säger Bengt Nerman. Men när jag blev större ville han i stället att jag skulle bli en bättre upplaga av honom själv. Han var djupt borgerlig.

– Pappa var poet och hade en fantasivärld, tillägger Bengt Nerman. Han kände sig fri när han kunde stå i en talarstol och säga ordet ”fri”.

När Bengt började bli vuxen, blev han alltmer kritisk mot faderns låtsasvärld.

– Jag har ju vistats i huset här på Blidö i hela mitt liv, säger Bengt Nerman. Jag uppfattade skärgårdsborna som verkliga människor. De föreställde ingenting och drömde ingenting. De blev mina idoler. Jag har jobbat mycket med skärgårdsborna och varit med och byggt bryggor här i trakten.

Den största skärgårdsidolen för Bengt Nerman blev Sigge Jansson som bodde i Söderäng.

– Sigge kunde allt. Han var fiskare till yrket. När han dog i mitten av 1980-talet skrev jag en helsida i Norrtelje Tidning till minne av honom.


Bengt Nerman


Aktuell: Fyller 92 år den 3 oktober

Födelseort: Stockholm

Bostadsort: Blidö

Familj: Frun Ninnie, 4 barn, 5 barnbarn, 6 barnbarnsbarn

Utbildning: Docent i litteraturhistoria

Yrke: Varit generalsekreterare på Folkuniversitetet, forskare, lärare, skribent och redaktör

Fadern känd för: Antinazistiska tidskriften ”Trots Allt”

Om föräldrarna: Pappa Ture var drömmare, mamma Nora praktiskt lagd

söndag 26 september 2021

Jättebytta pronto!

Hello everybody! / Guten Heute alle Leute!

My name is Muzkin. Crave Muzkin. Jag är kravmaskin. Jag tänker ställa så många delkrav på systemet att det slutligen pajar. Hör här:

Jag KRÄVER att jättebyttan med risifrutti som de skrutit om i tevereklamen äntligen ska komma ut i handeln. Jag har frågat alla möjliga trevliga flickor som jobbar i Coop och i ICA om de har fått in jättebyttan. Alla ler medlidsamt och säger att de har hört talas om den, "men vi har inte fått in den ännu".

Mitt budskap är: Jättebytta pronto, för det är MIN RÄTTIGHET. Och det ska vara jordgubb!

©Dennis Renfors 2018-2021

lördag 18 september 2021

SPANSK BEGRUNDAN

 (Dikt 2021-09-16 av Madea Dema.)

jag tar på mig den oanvända kavajen

som blekgrå blänker

jag ser döden närmar sig

och det är halkigt i gräset 


havets bränningar slår mot klipporna 

var och en vill ha sitt

jag söker efter trossen för att inte drunkna

så här var det ju inte menat att det skulle bli 


jag ser gässens V-formation

jag vill följa med dem