Texter och bilder, Dennis

söndag 31 december 2017

Tomma lägenheten

(Skrivet av Alex Bosworth den 28 december 2017 kl. 21:21 Kalifornientid, Chula Vista, San Diego.)
*
En sval lördagskväll ungefär ett år sedan var jag på en liten kubansk restaurang i min stadsdel. Medan jag väntade på min beställning, argumenterade jag med min fru i telefon. Hon och jag grälade om någon småsak. Jag avslutade samtalet med en förolämpning och lade på. En man som såg ut att vara tio år äldre än jag och som satt vid ett bord intill började tala till mig på spanska. Jag förstod bara delar av vad han sa, men han talade till mig med en förmanande uppsyn, som en lärare som skäller ut en elev och det var tydligt att han hade lyssnat på mitt samtal. En kvinna, som jag antar var hans fru, översatte lugnt hans ord till engelska.
"Sir. Jag förstår inte mycket av vad ni sa", började hon. "Men om det var er fru som ni pratade med, var er ton oacceptabel. En man talar inte så till kvinnan han älskar, särskilt inte när andra lyssnar. Bete er som en man, Sir. Det är mitt råd."
Och med det reste de sig och gick. I nästa stund var min beställning färdig och när jag ätit klart hade jag glömt allt som killen sagt, fram tills nu, när jag sitter i min tomma lägenhet.
(Published by kind permission from Alex Bosworth. ©A. Bosworth ©Swedish translation Dennis Renfors)
*

Drömde om Bob Dylan

(Skrivet 31 december 2016, kl. 20:57.)
*
Drömde natten till 30 december 2016 att jag skulle träffa Bob Dylan och sjunga upp en låt jag skrivit. (Troligen en översättning av en av hans sånger.) Tidigt på morgonen knackade det på min dörr. Jag bodde på en liten gård där det fanns flera små hus.
Medan jag hoppade i brallorna sa min fru: "Skynda dig innan han sticker!"
Jag öppnade dörren och in strömmade ett helt gäng killar; de var säkert minst sju till antalet. De såg ut som hantverkare eller flyttgubbar. De var musiker och ljudtekniker. Allra sist kom Bob Dylan. Det var knappt någon som hälsade på mig. De skulle spela in mig. För dem var det en helt vanlig dag på jobbet.
Där slutade drömmen.
*

onsdag 20 december 2017

Polisbatonger, 20 december 1967

Det är på dagen 50 år sedan polisen bankade ner Vietnamdemonstranter som Göran Lager, författaren Jan Myrdal med flera. På kvällen den 20 december 1967 slog poliser ner folk som kom ut från ett möte i Folkets Hus i Stockholm. De tänkte demonstrera mot USA:s Vietnamkrigföring, men demonstrationstillstånd hade förhalats. Till vänster i tidningsfotot syns Jan Myrdal och bakom honom den unge Göran Lager i profil. Över Görans huvud syns en polisbatong. Poeten Petter Bergman upprördes av polisens brukande av våld och skrev sin berömda dikt "Den 20 december".
Jag har inför jubileet lämnat klippet från Svenska Dagbladet till min gamle kompis Göran, som uppskattade gåvan. (Foto 2017 Dennis Renfors.) SvD-fotot, publicerat 21 december 1967 på tidningens inledande nyhetssida, togs av Owe Sjöblom.

fredag 15 december 2017

Miss Aioli

(Skrivet 13-15 december 2017.)
*
farväl, Miss Aioli
du nymf med de frodiga former
farväl, Bojan-Glo
må din färd bliva säll i ditt skal
farväl ock, Bah Valley
så slagfärdig i uniformen
ni har redan välsignats
där i gyllene sal
...
farväl alla floskler
som svingar sig upp uti höjden
jag är nu matad full
men jag är inte nöjd som ni ser
era teser gick hem
där i grundskoleslöjden
ni har redan fått permis
och ni dansar och ler
*
©Dennis Renfors 2017

lördag 15 juli 2017

Låskolven

(Skrivet tisdag 2017-05-23, kl. 17:27.)

*
låskolven slår i blocket 
påfartsrampen behövs inte längre 
och nedmonteras 

alla kalkonkycklingarna
nyss så gulliga
ligger i frysdiskarna
och väntar 

men ska de skyldiga
aldrig straffas?
aldrig rättvisan
nå sitt mål?
 
 
i dag flyger tranorna 

vi ska ha stövlar på
för det är sankmark
om bara alla barnen
kan hålla tyst
lär vi se hur parningen går till 

*
©Dennis Renfors 2017

fredag 17 februari 2017

Fattigdomen bryr sig inte

(Av bc petrakos)
*
En kvinna som ser ut precis som Katherine Hepburn står i regnet. Hon är insvept i sovsäckar, filtar och plastpresenning. Hennes fina ansiktsdrag sticker fram under lagren.
Bara hennes ansikte - solbränt och perfekt, med ett uttryck så likt den gamla filmdrottningen att det är anmärkningsvärt . Hon är kall och våt och naturligt vacker. Men fattigdomen bryr sig egentligen inte om skönhet, även fattigdomen är ett lotteri, tärningen rullar innan du går in i det här livet och vem som helst kan bli insvept i plastpresenning vid sidan av vägen.
*
(”Poverty Does Not Care”, ©2017 bc petrakos, Los Angeles. Översättning: Dennis Renfors)

fredag 10 februari 2017

Pariserhjulet (Av Arminé Iknadossian)

*
(The Ferris Wheel)

Vi turas alla om med det trasiga pariserhjulet,
hoppas bortom allt hopp att kablarna inte släpper,
att bygget fortfarande håller, varje skruv
och tapp är oljad och åtdragen, och klara.
Färdiga nu, det tippar mot solen,
dess många tänder svänger sig fram i siluett
mot den tomma himlen. Det jämrar sig. Det skramlar på sina gångjärn.
En röd, vit och blå axel av fälgar och ekrar,
en hydraulisk konstruktion designad av en jättebebis
som gillade att rita cirklar och streck.
Och människor. Mellan stål lött mot stål,
bästa vänner, nygifta, fäder och söner
sitter med rusande hjärtan, låren spjärnande
mot kvällskylan, skuldra vid skuldra,
arm i arm, sjunkande och stigande framåt natten,
hoppas bortom allt hopp om att de ska nå marken
till slut, att kicken att dras mot himlen
inte ska sluta med en brusten vajer, en rostig bult eller spik,
mänskliga faktorn eller otur. Så de skrattar för att
de är berusade av kärlek, för att tyngdkraften kittlar deras mellangärden,
för att andra skrattar och någon skriker,
och för att det är vad människor gör när de är rädda.
*
”The Ferris Wheel” ©Arminé Iknadossian 2017. Översättning: Dennis Renfors